Jag har under min uppväxt ägt sammanlagt tre The Cure-album: Boys Don’t Cry, Kiss me, Kiss me, Kiss me och Wild Mood Swings. Det sist nämnda sålde jag för trettio spänn, jag tror att jag köpte ett paket cigaretter för pengarna. The Cure har med andra ord aldrig varit mitt favoritband. Det var inte min gamla bästis favoritband heller, men jag minns att hon och jag satt och lyssnade på Pornography och verkligen försökte förstå. Vad grejen var. Men vi fattade ju aldrig. Vi lyssnade på pop istället. ABC and 123 and nothing really matters to me och sånt. Skjut oss då.
Coco Moodyssons hjältinna (alter ego?) i Cure-faniga seriealbumet Jag är ditt fan in i döden däremot, hon fattar. Hon gillar alla de där tråkiga Pornography-låtarna som aldrig tar slut. Alla de där låtarna som gör en självmordsbenägen. Hon gillar till och med livealbumet Paris, det som alla varuhus alltid hade nice price på under hela min ungdomstid. Min bästis ägde det. Vi lyssnade, vi fattade inte. Morrissey förstod vi oss på, men inte Robert Smith. (Ibland tror jag att det är tidningen Pops fel att min skivsamling är så trist. Det finns några män som skrev i den tidningen som har fått mig att köpa ett antal tråkiga plattor som jag egentligen aldrig har gillat men som jag har lyssnat på ändå. Och intalat mig själv att jag har gillat. Nu när jag är närmare trettio än tjugo kan jag erkänna det för mig själv också. Nu kan jag sitta i min öronlappsfåtölj och spela Bruce Springsteens Born in the U.S.A.-platta från första till sista låten helt utan att skämmas. Välkommen ljuva ålderdom.)
Moodyssons 39-åriga huvudperson är i London och ska se The Cure spela för första gången i sitt liv. Hon är deras allra största fan, hon älskar Robert Smith mer än livet. Det är dödligt allvar. Innan konserten möter hon upp några fans som hon lärt känna genom ett internetforum. Hon blir benämnd med sitt internetnick; IfOnly2Night. Albumet växlar mellan att återge timmarna före, under och efter Cure-konserten och att zooma in IfOnly2Night på hotellrummet efteråt. Där sitter hon och rabblar upp detaljkunskaper om Robert Smith som befunne hon sig i trance eller framför en kamera i en dokumentärfilm. Albumet bygger med stor säkerhet upp en gnagande desperation och jag inväntar med spänning den rafflande upplösningen, men när den väl kommer blir jag osäker på om det hela är en dröm eller om det är verklighet. Ungefär som man kan känna inför en textrad signerad Robert Smith. Men Moodyssons album är ändå mer än bara nostalgi för de mest inbitna fansen, Moodysson lyckas med enkla medel fånga den desperation som idoldyrkan så ofta innebär. Hur kärleken till musiken övergår i en besatthet av den som skapat den, vilket leder vidare till tvångsmässig konsumtion av saker som idolen rört vid eller sett på eller omtalat. Som gör att man vill vara nära vem som helst som någon gång själv varit nära idolen.
Men idoler är nästan alltid en källa till besvikelse (“Heavenly Nobodies” för att citera Lush). Min ungdoms intensiva idoldyrkan av olika killar i olika band dog rätt snart efter att min bästis hade börjat ligga med killarna i de där banden vi gillade. Det kunde jag dessvärre inte acceptera. Att hon hade sovit över på det-där-bandet-vi-gillades hotellrum. Att det-där-bandet-vi-gillade bara var ett gäng killar som drack öl och låg med tjejer på hotellrum. Och de hade inte ens sagt något intressant eller spännande, de hade varken citerat Rimbaud eller spelat några nya hemliga låtar, de hade inte berättat om sin trasiga barndom för henne, de hade bara kollat på MTV och kedjerökt. Och en av dem hade legat med min bästis. Och sedan hade hon gått hem. Och det var hela historien. Då tröttnade jag.
Och efteråt, när jag frågade henne om hon hade tagit bilder på bandet, så bara himlade hon med ögonen och sa att jag var så himla barnslig. ”Är du tolv eller?” Hon sa det ofta sedan. ”Är du tolv eller?”
