Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Claire Castillon är sjukt snygg, ni vet, franskt snygg. När man ser henne så tänker man att hon är en sån där som dricker cafe au lait och älskar passionerat. Som tur är så skriver hon inte överspända erotiska romaner, utan istället små perversa elaka saker till noveller. Mer psykos än neuros. Fast rätt mycket neuros också, om jag tänker efter.

Parrelationer är det gemensamma temat för novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, och redan i den första novellen, som bär samma namn som samlingen, blir det smärtsamt uppenbart att Castillon inte är någon romantiker. Här beskriver Castillon en bedragen kvinna som ständigt väntar på sin man på olika tågstationer och som i sin galenskap tror sig vara gravid med hans barn, trots att han väntar barn med en annan kvinna, och det graviditetstest som hon hittat i hans resväska inte har hennes urin på sig. Därpå följer novellen Creme de la crème, som i mitt tycke är samlingens höjdpunkt, där en vitlök stoppas i en självupptagen kvinnas sköte.

Hanna Nordenhök skriver i Helsingborgs Dagblad: "När sekwa i fjol gav ut Castillons uppskattade novellsamling Insekt, var det någon som kallade den "välskriven". För egen del är det inte det första epitet jag skulle tillskriva hennes prosa. Bitvis är den faktiskt ganska otymplig, ograciös. Men så är det kanske också just den egenskapen som ger hennes explosiva små berättelser sin speciella klang. En jämförelse med Elfriede Jelinek känns här inte allför långsökt. Castillon blottar på ett lika rasande sätt de sociala relationernas inre grymheter. Och det är oemotståndligt."

Jag håller med Nordenhök om att prosan är ograciös, jag håller emellertid inte alls med om att denna otymplighet skulle göra novellerna oemotståndliga. Jag tycker inte, med bortseende från ett fåtal av Castillons noveller, att det här är speciellt bra.

Även Expressens Nina Lekander tycker sig se en koppling till Jelineks författarskap, hon skriver: "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är dockteater i en litterär, muntrare sorts kafkaesk eller jelineksk form. Claire Castillon håller hårt i marionettrådarna, men manövrerar dem så fingerfärdigt att mallar och mönster sällan blir så didaktiska att man hinner reta sig på dem och överlista författaren."

Jag tycker inte att jämförelsen med Jelinek håller, vadå en "muntrare sorts jelinesk form", vad fan betyder det? Om Jelinek var munter så skulle hon inte vara Jelinek, då skulle hon vara Jenna Jamesons självbiografi. Bara för att en kvinnlig författare vill blottlägga våldsamma strukturer genom ironi och dessutom råkar vara lite bisarr på sina ställen gör henne inte per automatik till Elfriede Jelinek. Jag tycker att det är något av en skymf mot Jelinek att vilken banal smörja som helst anses vara i hennes klass.

För övrigt så är det inte speciellt svårt att överlista den här författaren. Det stora flertalet av novellerna i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är synnerligen övertydliga och det tror jag inte alls var Castillons mening, jag tror snarare att det är ett misslyckande från hennes sida. Novellerna är stereotypt uppbyggda och slutar alla med någon slags "twist" som ska förvåna läsaren, men den här läsaren blir inte alls förvånad, trots att de flesta av novellerna inte är längre än 5-6 sidor hinner jag räkna ut hur det ska sluta och den tänkta skrattspegeleffekten går förlorad. De ständigt abrupta avsluten ger därtill en känsla av att en del av novellen gått förlorad, som om en pusselbit saknas. Det skulle ha kunnat fungera i några av novellerna, men verkligen inte i varenda en av dem. Det hela ger ett lite slarvigt intryck.

Stundtals finns här dock en tilltalande språkbehandling, det vill jag ändå ge Castillon, och jag gillar ju temat, jag uppskattar hennes ambition och jag tror att jag förstår vad hon vill säga. Dessvärre faller utförandet mig inte direkt i smaken. Inte heller upplägget är tillfredsställande, det stora antalet korta noveller följande på varandra blir för mycket på en gång, som att tvingas äta 23 bitar gräddtårta efter varandra och dessutom tvingas svälja ner dem med taggtråd. Och jag menar inte det som en komplimang.

Kommer inte riktigt över hur jävla snygg hon är dock, med det utseendet borde hon ju kunna komma undan med vad som helst. Det kanske hade funkat om jag varit man.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under franskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s