Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson

"Killarna betraktar surfing som nåt skönt och avslappnat, där alla ger sig av i tur och ordning som om man stod i kön i snabbköpet. Men jag betraktar det som ett krig – man får bara vara med om man kämpar för det."

I Musikens betydelse för flickor analyserade Lavinia Greenlaw det genuina musikintresset ur ett genusperspektiv. I Klanerna i Palos Verdes dekonstruerar Joy Nicholson surfingvärlden, en annan manlig arena. Både Lavinia i Greenlaws bok och Medina i Nicholsons bok agerar ur ett konstant underläge i förhållande till sina manliga "kamrater". Det spelar ingen roll om man har bättre koll på musik än vad de har (vilket Lavinia har), det spelar ingen roll om man surfar bättre än vad de gör (vilket Medina gör), ingenting annat än könet spelar roll. Man blir en underdog enbart på grund av biologi. Att försöka bryta med förhärskande könsroller är också att ifrågasätta andra människors val och identitet, vilket ofta leder till avsky och uteslutning ur gruppen.

Klanerna i Palos Verdes är egentligen en ganska enkel historia. Nicholson experimenterar inte med något vindlande språk, hon försöker inte skriva poetiskt eller "utforska språkets gränser", men Nicholson lyckas med någonting som de flesta författare inte brukar lyckas med: att berätta en bra historia. Rakt upp och ner och från början till slut är Klanerna i Palos Verdes faktiskt just precis det: en riktigt bra historia. Och om man har en riktigt bra historia behövs egentligen inte så mycket annat.

Klanerna i Palos Verdes är en berättelse om överlevnad ur flera olika perspektiv. Samtidigt som den är en berättelse om gruppdynamik, social hierarki och utanförskap är den också en alldeles lysande skildring av en familj i sönderfall. Nicholsons bok är en vacker men stenhård uppväxtskildring av allra högsta klass. Byt ut Räddaren i Nöden mot Klanerna i Palos Verdes som standardlitteratur i gymnasieskolorna, säger jag. Mig äger ingen kan ju ta och slänga sig i väggen också.

När Medina i slutet av boken meddelar Jag tänker surfa tills jag dör så grinar jag som en liten barnunge. Att få följa den 14-åriga Medina Masons kamp för att accepteras av surfarna i The BayBoys är bland det bästa jag har läst i år (förmodligen det bästa jag läst i år, möjligen i konkurrens med Jelineks Älskarinnorna eller Didions Bönbok för en vän, men det är bara Klanerna i Palos Verdes som hittills fått mig att grina). Så jävla bra!

Klanerna i Palos Verdes är ett bokreafynd. Bokus skeppade iväg den för typ trettio spänn eller nåt. Money well spent, så att säga. Är det någon som har läst Joy Nicholsons andra roman The Road to Esmeralda, förresten? (Den verkar inte finnas på svenska.) 
För övrigt så anser jag att det är trist att det inte utkom fler än tre titlar i Modernistas "Feminista"-serie.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under amerikanskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s