Den sexuellt ointresserade kvinnliga romanfiguren

När jag skrev om Gun-Britt Sundströms Maken för ett tag sedan så kom jag in på det här med kvinnliga romanfigurer och måttligt sexuellt intresse. Jag skrev att sexuellt ointresserade kvinnliga romanfigurer i stor utsträckning var frånvarande i den samtida litteraturen, som om vissa erfarenheter helt enkelt förpassats till en permanent plats på litteraturens avbytarbänk. (Det finns naturligtvis undantag, exempelvis Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop. Den boken är dessvärre väldigt dåligt skriven.)
Jag har visserligen funderat på om Martinas sexuella ointresse (i Maken) kanske ska ses som en reaktion på instängdheten i förhållandet med Gustav, men jag tror inte det. Kanske är jag bara så ovan vid att sådana saker nämns att jag inte kan låta bli att tolka det som ett ställningstagande av något slag. Trots att det egentligen inte behöver betyda mer än vad som faktiskt står där: Hon ville helt enkelt inte ligga precis hela tiden, punkt. Det borde jag som läsare inte reagera nämnvärt på, men av någon anledning är det framförallt det faktum att Martina faktiskt inte beskrivs som en tickande sexualbomb som stannar kvar hos mig efter avslutad läsning.

Det får mig att fundera över varför kvinnliga författare som skriver explicit och så kallat "frigjort" om sex i princip alltid anses vara normbrytande och subversiva? Tänk Virginie Despentes, Charlotte Roche eller typ Lydia Lunch, varför anses det vara så självklart att deras texter bryter mot sexuella tabun? (Eller mot några tabun överhuvudtaget?)
Jag tänker att det är det kulturella tvärtomspråket som gör sig påmint igen. Den där idén om att det finns någon form av egenvärde i att bryta mot sexuella tabun (eller mot någon form av tabun överhuvudtaget), som i sig vilar på det grundläggande felaktiga antagandet att "sexualiteten" i sig skulle vara i akut behov av frigörelse, eller att det alls skulle finnas några tabun kvar att bryta mot. Det senare känns väl dessutom ytterst tveksamt med tanke på dagens massiva informationsöverflöd? Men den här typen av berättelser, med sina explicit sexuella kvinnliga romanfigurer, framställs alltid som okonventionella och lite förbjudna, alltid som någon form av normbrott, ändå är det aldrig någon, åtminstone inte i en svensk kontext, som reagerar negativt på denna så kallade frispråkighet.

Förstår ni hur jag menar? Att man har läst så många romaner med kvinnliga romanfigurer som är väldigt sexuellt aktiva, på gränsen till det perversa, och inte reagerat på det som något avvikande, medan en kvinnlig romanfigur som kanske inte är kåt precis hela tiden, och som dessutom har mage att uttrycka det, får en att reagera som om det vore något udda och extremt signifikant. Det märkliga i det? När det är den översexualiserade kvinnliga romanfiguren som allmänt sett anses vara den normbrytande?

Jag menar, det är ju inte så konstigt att man känner sig en aning vilse i kulturen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under eljest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s