I hate myself and I want to die


"Man kan med andra ord säga att jag fortfarande inte förstår vad det är som får människor att fungera. Min oro över att upptäcka att min uppfattning om vad lycka är var så fullkomligt väsensskild från vad alla andra tyckte var så stor att den fick mig att kasta mig sömnlös av och an och jämra mig natt efter natt i min säng. Det drev mig faktiskt till gränsen till galenskap. Jag undrar om jag varit riktigt lycklig. Folk har berättat för mig, fler gånger än jag kan minnas, vilken tur jag hade, men jag har alltid upplevt det som om jag lidit alla helvetes kval. Jag har faktiskt tyckt att de som sagt att jag haft tur hade ojämförligt mycket mer tur än vad jag hade.

Jag har ibland tänkt att jag tyngts ned av tio gånger så många olyckor, som var och en skulle gjort en mördare av min granne om han tvingats bära den." 

"Allt jag känner är attacker av oro och fasa vid tanken på att jag är den enda som är helt olik alla andra. Det är nästan omöjligt för mig att tala med andra människor. Vad ska jag tala om, hur ska jag säga det? – Jag vet inte.

Det var så jag uppfann mitt clowneri.

Det var sista gången jag sökte kärlek hos den mänskliga rasen. Trots att jag var livrädd för människor, så verkade jag oförmögen att avsäga mig deras sällskap. På ytan lyckades jag bibehålla ett leende som aldrig övergav mina läppar. Det var den bekvämlighet jag erbjöd andra, en mycket prekär insats som jag bara förmådde att utföra med hjälp av en väldig inre ansträngning."

Osamu Dazai anses som en av de stora japanska 1900-talsförfattarna och är något av en sjävmordsikon i Japan. Han hann skriva ett trettiotal  deppiga böcker innan han slutligen dränkte sig 1948, efter flera misslyckade självmordsförsök.
Jag plockade upp hans Inte längre människa från Malmö Stadsbiblioteks avdelning "Ungt Forum" häromdagen. Vad gör den där, tänkte jag, det är ju en vuxenbok? Sedan läste jag den och insåg hur fantastiskt finurligt tänkt det hela var, så underbart fint och bra tänkt av bibliotekspersonalen. Osamu Dazai är ju helt perfekt för BUP-tonåringar, eller överhuvudtaget tonåringar som känner sig lite blue and alone. Maken till självupptagen, dödsallvarlig och självmordsbenägen text torde ju vara svårt att finna en like till. Med andra ord just vad man vill ha när man är tonåring! (Eller var det bara jag?) Förutsatt att man är tillräckligt normalbegåvad för att kunna läsa böcker som är lite mer komplicerade än Liza Marklund så borde man ju älska den djupt olycklige och självhatande Dazai. Jag menar, känner ni inte hans teenage angst? Den är så äkta.

Hör nu upp alla tonåringar, sluta läsa tråkiga Johanna Nilsson-böcker och ge er på Osamu Dazai istället. Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet är också en utmärkt bok för desillusionerade tonåringar. Har vi fler tips på bra depplitteratur som man kan fatta när man är typ 15? Kom igen, tillsammans skulle vi kunna skapa en hel lista av I hate myself and I want to die-litteratur för samhällets unga. 
Det är faktiskt vårt ansvar som samhällsmedborgare! 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under japanskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s