Våtmarker av Charlotte Roche

Doris Lessing blev förbannad när hon i Nobelprismotiveringen utnämndes till "den kvinnliga erfarenhetens epiker", vilket ju känns rätt förståeligt med tanke på bredden i hennes författarskap. Å andra sidan behöver man ju inte vara hardcorebiologist för att inse att det kan finnas texter skrivna av kvinnliga författare som faktiskt inte är allmängiltiga. I en DN-intervju om sitt nya teckningsalbum Så jävla normal (rekommenderas, för övrigt) pratade seriekonstnären Nina Hemmingsson om hur hon på senare tid fördjupat sig i författare som Kristina Lugn, Lena Andersson, Agneta Klingspor och Inger Edelfeldt och om hur hon inspirerades av deras förmåga att på ett trovärdigt sätt beskriva vardagliga saker. Hon nämnde exempelvis hur Klingspor i Går det åt helvete är jag ändå född skriver om att man blir lös i magen av att ha mens och hur bra beskrivet hon tyckte att det var. Hur det slog henne att ja, precis så är det ju. (Och precis så är det ju.) DN-intervjun hade rubriken "Kvinnokänslor", vilket vid en flyktig anblick kan tyckas förminskande, men som vid närmare eftertanke faktiskt beskriver Hemmingssons konstnärskap så väl.

"Fortfarande har kvinnor så få sexuella uttryck att röra sig med. Jag tror att det finns så mycket mer att upptäcka, men då måste man våga vara mer pinsam. Man kan ju till exempel fantisera om hur det känns att gnugga sig mot föremål. Men tänk vad förbjudet sådant är att säga. Det blir pinsamt direkt." (citat Hemmingsson)

Frågan är ju då hur man undviker att det blir pinsamt, och svaret är: Man överdriver. Om man överdriver riskerar ingen heller att blanda ihop romangestaltens underliv med författarens underliv, vilket annars i princip alltid händer när kvinnliga författare skriver något som ens snuddar vid att handla om någon kvinnas underliv. Det finns emellertid vissa andra risker med ett sådant angreppssätt och det vanligaste är att man blir ansedd för att vara vulgär, eller äcklig, och det är väl ungefär där vi hittar Charlotte Roches bok Våtmarker. Roche har skrivit en hel bok om att gnugga sig mot och att pilla i saker, hål och sår och annat kladdigt. I Våtmarker får vi lära känna artonåriga Helen som ligger i en sjukhussäng på proktologiska avdelningen och blöder ur stjärten efter att vid intimrakningen av misstag ha skurit upp sina hemorrojder med en rakhyvel. Väl där minns hon alla sina älskare och hur de brukade ta på henne, men framförallt hur och var hon brukade ta på, och smaka på, sig själv.

"Antagligen springer andra, renligare tjejer ständigt och jämt runt med trosskydd hela livet för att skydda sina trosor från sina egna flytningar.

Sådan är inte jag. Då har jag hellre fullt av bruna blodfläckar överallt.

Dessa tjejer har bergis inte heller den där vackra ljusgula skorpan i skrevet, som under dagens lopp om och om igen fuktas och därför blir allt tjockare.

Ibland händer det att en skorpbit fastnar som en dreadlock i pubishåret, och sedan spinns som pollen runt ett bis ben av de olika gnuggrörelserna när man går.

Dessa pollen lossar jag gärna och stoppar i munnen.

En delikatess."

Charlotte Roche har emellertid inte den där fingertoppskänslan som Nina Hemmingsson har och sen är det väl också så att det är lättare att känna igen sig i Hemmingssons hålögda kvinnor än i Roches hemorrojd-Helen. Jag menar, det är väl ändå ingen som på allvar anser Helen vara en trovärdig romangestalt? Och nej, det hjälper inte att Roche hela tiden understryker att Helen är ett skilsmässobarn eller att hennes mor är psykiskt sjuk, Helen framstår ändå som en extremt enkelspårig och platt litterär figur. Roche har, i sin vilja att skapa en romangestalt som gör precis allting tvärtemot vad hygienartikelsindustrin råder kvinnor att göra, skapat något av ett endimensionellt monster. Å andra sidan, det är ju inte därför man läser en bok som Våtmarker, för att Helen är en romangestalt som man på allvar skulle kunna identifiera sig med. (Eller vad vet jag, ni kanske gnuggar er mot offentliga toalettsitsar och stoppar upp avokadokärnor mellan benen mest hela tiden?)

"Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag" står det på baksidan av Charlotte Roches bok. Jag har under en liten tid suttit och väntat på det feministiska hyllningstalet till Våtmarker, jag har förväntat mig att någon "ung arg tjej", typ Karolina Ramqvist eller Natalia Kazmierska*, ska skriva en entusiastisk recension eller krönika om Roches intimhygiensfientliga bok, men det verkar inte komma någonting. Och nu förstår jag lite varför.

Man kan vara feministisk utan att vara systemkritisk, det vet vi, och systemkritik kan se ut på många olika sorters vis, det vet vi också. Frågan är ju lite var på skalan som Roches bok hamnar. Helen har individualiserat sitt uppror, och vänt det mot sig själv och därmed i förlängningen mot sin familj, som hon är besviken på. Även om Helen även roar sig med att vara något av en sjukavdelningsterrorist genom att spotta i gemensamt vatten och plantera använda tamponger i hissen, så är Helen egentligen inte så mycket arg på samhället som hon är arg på sin, uppenbart psykiskt instabila, mamma. Hennes intimhygiensuppror är därmed snarare privat än politiskt. Visserligen skulle man ju kunna anse att Helens uppror är en reaktion mot en äldre kvinnlig (eller mänsklig) generation som ständigt hamrat in vikten av att vara hel och ren och luktfri och behaglig, ett sorts avståndstagande mot ett förväntat kvinnligt sätt att vara. Men när Helen låter riva upp sin opererade röv för att på så sätt köpa sig mer tid på sjukhuset och därmed mer tid för att kunna sammanföra sina skilda föräldrar och kanske få dem att bli kära i varandra igen så faller systemkritiken helt. Våtmarker blir i slutändan bara den olyckliga artonåriga Helen. Offer snarare än revolutionär.

Så har Hemmingssons uppgivna teckningar och Roches intimrakningshjältinna ändå åtminstone en sak gemensamt: mitt i alltihopa, bland larmen och ropen, finns en vilja att vara någon slags "den andre" till lags. Oavsett om det nu är en eventuell sexpartner eller en frånvarande förälder eller bara sjukhuspersonalen.

Skillnaden mellan de deskriptiva partierna som behandlar Helens icke-existerande intimhygien och de partier som beskriver Helens tidigare sexuella erfarenheter är att det bara är den bristande intimhygienen som skulle kunna anses vara en aning "chockerande" (om man nu verkligen, verkligen var på det humöret). Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det blir allt svårare att vara "chockerande" med hjälp av explicita sexuella inslag. Men kan man inte vara sexig så kan man i alla fall vara äcklig, allt för att få lite uppmärksamhet, och jag antar att det är så Charlotte Roche har resonerat. Därav de överdrivet många och långa beskrivningarna av olika former av kroppssekret, och om Helens ovilja att tvätta bort dem. Själv sitter jag mest och väntar på att det ska hända någonting, och med "någonting" menar jag någonting annat än att den unga Helen pillar sig i anus. Det gör det nu dessvärre inte. Man skulle kunna säga att Våtmarker är en liten introduktion till det kvinnliga und
erlivets flora och fauna. Dock utan någon större finess.

*  Visserligen lite sorgligt att alla "unga arga tjejer" är i 30-årsåldern och uppåt nuförtiden. Det är ett sannerligen tråkigt kulturklimat vi har för tillfället, hur ska vi någonsin kunna få en ny Ranelidfejd om det fortsätter så här? Martina Lowden är ju söt och påläst, men kan hon ryta till vid behov? Jag är tveksam.

Annonser

Lämna en kommentar

Under tyskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s