Jag läser om Carina Rydbergs Den högsta kasten och det gör ont precis överallt

Hittade Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten på loppis för 5 kr och tänkte att den här har säkert inte åldrats med värdighet, men faktum är att det har den. Den är lysande. Speciellt andra delen. Stockholm noir och PA&Co och brännvinsadvokaten. Rolf. Jag tror att jag tycker mer om den här boken nu än vad jag gjorde första gången jag läste den, när jag var tonåring. Den är så mycket tydligare för mig nu, den är så verklig och levande att det gör fysiskt ont att läsa den, som något slags dolt ångestsyndrom som bara fladdrar upp inuti. Den högsta kasten snuddar vid minnen av förödmjukelse och hjärtesorg och återuppväcker det där förbittrade jaget som var så verkligt och närvarande (och ohanterbart utan blodsutgjutelse) för några år sedan. Den högsta kasten påminner mig om saker som jag egentligen inte vill minnas, som jag ändå måste minnas, händelser som får skammen att svida i ögonen. Den högsta kasten är som en best of min tragiska dagbok våren/sommaren 2003. Jag sitter där och nickar. Ja, så där är det. Ja, så var det. Precis så känns det.

Det finns ett frenetiskt drag hos Carina Rydberg som jag älskar. Det förorättade jaget. "Du förödmjukade mig." Den där oviljan att förlåta, att glömma, gå vidare. Jag glömmer heller aldrig någonting. Det är tur att jag inte är författare för jag hade skrivit så arga, bittra böcker. Jag hade utkrävt så mycket ansvar, jag hade hämnats alla oförrätter, jag hade skrivit allt. Men man ska inte skriva allt. Man ska inte jävlas med människor om man inte är fullständigt övertygad om att man har gudarnas beskydd. (Den gudarna älskar dör inte.) Den som ändå gör det är modig. All hämnd är smutsig, men ibland måste man betala det man är skyldig, den uppsamlade skulden. Man kan inte krita hur länge som helst. Människor måste lära sig det.

"En våldshandling. En hämnd." Det är ju så. Den högsta kasten är en våldshandling. Som krossat glas i lederna. Hur Rydberg passerar advokaten och väser "Du är ingenting. Du är död för mig nu." Och så Courtney Love-citatet på första sidan. Some day you will ache like I ache. Det är så briljant.

Ja, så där är det. Ja, så var det. Precis så känns det. Some day you will ache like I ache. Så måste det vara, om rättvisan finns.

Och ändå. Om han hade ändrat sig, brännvinsadvokaten, skulle hon ha tagit honom tillbaka då? Om han kom och sa att han haft fel, om han ville göra det bra igen, bad om att få bli älskad, skulle hon ta honom tillbaka då? Skulle hon fortfarande ha skrivit den där boken? "Men den ende som hade kunnat hindra mig, är Rolf själv." Kortet på honom och henne tillsammans som hon sparar. Hur Carina efteråt ändå säger att de där veckorna, de där månaderna, de var magiska, hon kan inte minnas när hon senast var så lycklig. Veckorna med Rolf. Syskontycket som aldrig fick bli incestuöst. "Han ska visst gifta sig om några veckor." Det är så sorgligt. Han var ingenting att ha men det var ändå honom som hon ville ha.

Det finns något tonårsaktigt i den förälskade Carina, en osäkerhet som flaxar till och bryter ut. Hur varje liten rörelse, en sned blick, några uppsnappade ord från ett annat sällskaps samtal kan ta fyr och plötsligt brinner bladen. Berättarjaget i Den högsta kasten är helt galet nojig, verkligen superparanoid, speciellt i första delen, den delen som utspelar sig i Indien. Och jag förstår så väl varför jag älskade det här som tonåring. Det är så ljuvligt självupptaget och liksom… vidskepligt, på något vis. Det är gudar och beskydd och böner och blickar och varningar och omen och jag vet inte allt. Rydberg har en tendens att övertolka skeenden, det inre dramat söker bekräftelse i det yttre men misslyckas ofta. Den högsta kasten påminner på många sätt om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, men jag har aldrig gillat Lundgrens bok. Hennes ilska är en annan än Rydbergs, det finns en kompakthet hos Lundgren som jag har svårt att ta till mig. En frånstötande oresonlighet utan personlig nerv, som en betongmur. Det skälver inte som hos Rydberg. Rydberg är dessutom en så mycket bättre storyteller. För det fattar väl jag också att Carina Rydberg gör sig själv till en romangestalt. Det fattar väl jag också att den där Indienberättelsen bara blir bättre och bättre ju fler gånger hon berättar den. Det är inte det blodigt dokumentära jag är ute efter egentligen, ingen sanningsexorcism, du får gärna ljuga för mig, det är helt okej, men man måste offra någonting. Det måste få svida till en aning, annars är det ingen idé. Det är därför jag har så svårt för tillrättalagda självbiografier. Varför skriver du det här? frågar jag mig alltid då, om du inte ens själv brinner för det, varför ska jag som läsare? Om du inte har modet att vara ärlig så ha åtminstone vett att berätta en bra historia.  

I fake it so real
I am beyond fake
Some day
you will ache like I ache

Annonser

1 kommentar

Filed under svenskt

One response to “Jag läser om Carina Rydbergs Den högsta kasten och det gör ont precis överallt

  1. mittiallt

    Så himla rätt. Efter många års dammande på bokhyllan läste även jag om denna underbart bittra bok och drog slutsatsen att den förmodligen är orsaken till en något hopplös och mörk syn på mycket. När man läser något en andra gång uppfattar man även nyanser man missat, och tur är nog det. Hade inte riktigt velat kunna relatera till mycket av det Rydberg berör i min tidiga 20’s. Hon har även skrivit en kortare sak också den delvis om indien etc, men minns inte titeln nu. Något med Kerala eller liknande… i allafall. Bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s