Skogshuggning av Thomas Bernhard

Wien är en fruktansvärd geniförintelsemaskin, tänkte jag i fåtöljen, en förskräcklig talangförstörelseanstalt. Alla dessa förintade och dödade genier och talanger, som jag nu iakttog genom deras egen vedervärdiga cigarettrök, kom till Wien för trettio eller trettiofem år sedan med förhoppningen att komma någon vart och förintades och dödades i själva verket av Wien, alla dessa genier och talanger som årligen föds i hundratal, om inte i tusental på den österrikiska landsbygden. Själva tror de kanske att de kommit någon vart, men jag tänkte i fåtöljen, att de inte kommit någonstans, eftersom de stannat kvar i Wien och visat sig tillfreds med Wien och inte lämnat Wien för en utlandsvistelse i det enda avgörande ögonblicket, likt dem som faktiskt blivit något utomlands; ingen av de i Wien kvarblivna har blivit något, alla som rest utomlands har blivit något, det vågar jag säga utan vidare. Eftersom Wien räckte till för dem blev de ingenting till skillnad från dem som Wien inte räckte till för och lämnade Wien i rätt ögonblick och reste utomlands, tänkte jag i fåtöljen.

Det är någonting med den österrikiska litteraturen som tilltalar mig så starkt, jag tror att det är självhatet som slår an en sträng hos mig. Den där avskyn mot landet och dess medborgare, vilket i förlängningen också är en avsky mot det egna jaget, i egenskap av oundvikligen varande en produkt av det förra, som ständigt återkommer i de österrikiska texterna, de bitska utspelen mot hela kulturen, detta heimat som dess litteratörer älskar att hata. ("Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?" som Elfriede Jelinek skriver i Älskarinnorna.) Kanske borde jag inte använda begrepp av typen "den österrikiska litteraturen", när jag egentligen menar Elfriede Jelinek, Thomas Bernhard och Peter Handke, men det låter så mycket bättre och det passar min bloggs lätt ogenomtänkta nationalstatstema så väl.

Med risk för att låta som i en 90-talsintervju med Linda Norrman Skugge så känns detta förhållningssätt som någonting man antingen älskar eller hatar. (Nej, naturligtvis är det inte så, de flesta människor förhåller sig neutrala eller lätt uttråkade till de flesta skrivna texter, men ni fattar förhoppningsvis vart jag vill komma.) Läs exempelvis denna dbc-recension där Johan Wirdelöv dömer ut Thomas Bernhards författarskap som "om än kanske inte rakt igenom uselt, så i alla fall långt under medelmåttigt" efter att ha läst just Skogshuggning.

"Detta hatiska malande, redovisat utan varken kapitel- eller ens styckeindelning, kan sammanfattas som en drygt 250 sidor lång övning i bruket av adjektiv som "motbjudande", "frånstötande", "smaklös", "själlös" och så vidare ända till "pervers"."

Själv ville jag, just på grund av det ovanstående, dansa och jubla efter att ha läst Skogshuggning. Inte för att det är en upplyftande bok, snarare för att den är så genomrutten och totalt übercynisk att det rister i dess bindningar bara man tar i den. På det bra sättet alltså. Det där med "på det bra sättet" är självfallet extremt subjektivt, jag menar jag har ju aldrig dansat omkring eller jublat över något som Ulf Lundell skrivit, och han är ju också sur och svettig intill förbannelse. Det finns många gamla gubbar, färre tanter, som sitter och skriver Skogshuggning-böcker och de flesta av dessa böcker kan jag nästan lova att jag avskyr. Men Thomas Bernhard hittar hem. Thomas Bernhard känns uppfriskande. Thomas Bernhard är som ett motgift mot den yngre svenska författargenerationens 00-talsberättelser och den kvävande, men inte särskilt krävande, nostalgi som dessa debutverk så ofta är marinerade i.*

För att återigen citera ur den där dbc-recensionen, det är ju mycket riktigt som skribenten skriver, att "[d]et handlar inte om att förstå eller missuppfatta, det handlar om hur man värderar". Just precis så. "Och jag värderar "Skogshuggning" lågt" skriver Wirdelöv. Själv värderar jag Skogshuggning, och tillika Thomas Bernhard själv, ytterst högt. Det är så få författare som jag egentligen orkar läsa, så få böcker som jag verkligen kan säga att jag gillar helhjärtat, men Skogshuggning är en sådan. Den är bitter och hatisk, repetitiv intill vansinne och det händer absolut ingenting i den. Den är alldeles, alldeles underbar.

På ett sätt påminner Skogshuggning mig faktiskt lite om Carina Rydbergs Den högsta kasten, i sin opålitlighet vill säga. Man kan inte lita på dess sanningsutsagor, ändå är man från första sidan på jagets sida och benhårt så. Kanske är det också en förutsättning för att man ska komma överens med och kunna ta till sig denna enkelspåriga anklagelseakt överhuvudtaget.  

För att rädda oss ur en nödsituation, menar jag, är vi själva precis lika förljugna som dem vi oavbrutet kritiserar för deras förljugenhet och för vars skull vi ständigt föraktar dem och släpar dessa personer i smutsen, så förhåller det sig; vi är inte alls bättre än de personer vi oavbrutet bara upplever som outhärdliga och vidriga personer, än de frånstötande människor vi vill ha så lite som möjligt med att göra, medan vi ändå, om vi är ärliga, jämt och ständigt har med dem att göra och är likadana som de. Vi förebrår alla dessa personer allt möjligt outhärdligt och vedervärdigt och är själva inte alls mindre outhärdliga och vedervärdiga och är kanske ännu mer outhärdliga och vedervärdiga än de, menar jag.

* För övrigt, vad hände egentligen med de unga 90-talsförfattarna? Alexander Skantze – kom tillbaka!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under österrikiskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s