Den vita kungen av György Dragomán

Brombergs


Det började blåsa lite och jag fick gåshud över hela armarna och benen och då började farfar prata igen och sa att jag skulle tro honom, det här var den vackraste staden i hela världen, till och med så här i mulet väder var den underbar, men han rådde mig att om jag bara kunde skulle jag genast ge mig av härifrån, ge mig av och aldrig mer komma tillbaka, men inte bara från staden, jag skulle ge mig av från landet också, jag skulle lämna mitt fosterland. Han tystnade, drack upp den sista klunken öl som fanns kvar i flaskan och sedan kastade han plötsligt iväg den, rakt mot staden.

Den vita kungen är en skildring av en uppväxt bakom järnridån. György Dragomán är själv uppvuxen i åttiotalets Rumänien och boken är delvis baserad på hans egna minnesbilder, men landet där boken utspelar sig nämns aldrig vid namn. Den vita kungen är inte heller en självbiografi eller en Based On A True Story-bok. Den vita kungen är en roman och som debutverk sett är den välskriven och bra.

Den vita kungen är en vit schackpjäs i elfenben. Den stoppar den unge Dsjata på sig under ett besök hos kamrat ambassadören, under tiden som hans mamma försöker övertala kamrat ambassadören att släppa hennes make fri från strafflägret vid Donaukanalen. Dsjatas pappa har ägnat sig åt statsfientliga aktiviteter och därför omhändertagits av militären. Det är osäkert om han någonsin kommer att få återvända hem till sin fru och son. Till en början tror Dsjata att fadern är anställd för att arbeta med ett hemligt forskningsprojekt, men efter hand blir det alltmer uppenbart för honom att så inte är fallet. Mot slutet blir det väldigt uppenbart.

Dragománs bok är en hård och våldsam historia. Den vita kungen är en uppväxtskildring från en pennalistisk värld där en örfil aldrig är långt borta, där en örfil är vad den unge Dsjata förväntar sig. Om örfilen uteblir ger detta upphov till något som är värre ändå, en förväntansångest och osäkerhet som gör att det knyter sig i magen på honom. Om slaget inte kommer direkt över munnen, när kommer det då? Hur utdraget kommer det att bli? Vad kommer att hända om en liten stund? Våldet är ständigt närvarande, det går igen i alla generationer, från den lägsta positionen till den högsta. Barnen för krig mot varandra, de kastar sten efter varandra, slår varandra i huvudet med pinnar och metallrör. Det är många mot en och det är alla mot alla. Våldet genomsyrar det namnlösa samhället och barnen växer upp med en stegrande misstro mot vuxenvärlden och dess representanter, och mot varandra.

Den egna positionen är allt och det man lyckats uppnå måste försvaras mot vem som nu kan tänkas vilja ta det ifrån en. Det finns alltid någon som lurar i skuggorna beredd att överfalla, att ange, att fängsla och fördöma. Dragomán skildrar, med enkla men skickliga medel, ett korrupt och auktoritärt styrt samhälle där kollektivet alltid går före den enskilda individen, om den enskilda individen inte råkar vara högt uppsatt i partiet vill säga. Ändå genomsyras Dragománs bok av motstånd, en ständig, liksom kliande, barnslig upptäckarlusta och en vilja att spränga gränser, göra uppror. Men inte alltför mycket, inte så att det syns, för på uppfostringsanstalt vill man ju inte hamna. Till strafflägret vill ju ingen.

Trots att Den vita kungen är våldsam är den ändå inte spektakulär i något avseende, den är varken överdriven eller någon orgie i effektsökeri. Det här är europeisk kulturfilm snarare än Tarantino. Det är unga pojkar som skjuter katter med luftgevär och planerar att skalpera möss snarare än motorsågsmassakrer och splatter. Slutet är emellertid Hollywoodsorgligt och storslaget, ett riktigt tårdrypande crescendo, så kanske kan Dragománs bok ändå tilltala en lite större publik (om de någonsin ges chansen).

Berättandet är upphackat i minnesbilder och episoder, vilket gör att romanen som sådan får en något anekdotisk ton. Fokus ligger på detaljerna och ögonblicken av klarhet, snarare än i någon stor episk berättelse. Boken hade kunnat börja och sluta när som helst, den kunde ha varit hundra sidor längre eller femtio sidor kortare. Jag tycker ändå att Dragomán gör rätt när han väljer att inte skriva en för lång berättelse, Den vita kungen mår bra av den lätthet (och självklarhet) med vilken den är förmedlad, av luften mellan raderna. Den röda tråden är den försvunne fadern, han som saknas, inte har hörts av på länge, han som kanske inte kommer tillbaka. Den vita kungen är också som allra bäst när Dsjatas längtan efter fadern tränger igenom berättelsens yta, när denna längtan överskuggar pojkstrecken.

Om man bortser från tid och rum är det i grund och botten egentligen inte så mycket som skiljer Dragománs bok från många andra manliga uppväxtskildringar. Mycket är som det alltid är i den typen av berättelser; vi får upptäckten av det egna könet och av det andra, kluvenheten inför vuxenheten uppblandat med en samtidig önskan att komma undan barndomen med förståndet i behåll. Det är pojkstreck och smygtittande på nakna damer. Det är grupperingar av pojkar och fotboll och slagsmål. Det är mamman som förmanar och pojken som gör tvärtom i smyg. (Det enda som egentligen fattas är den första sädesuttömningen, vilket brukar vara standard i en ordinär manlig uppväxtskildring.) I den bemärkelsen måste man ändå tillstå att Den vita kungen behöver sin järnridå för att inte vara bara en ny Kådisbellan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ungerskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s