Opassionerat, Coetzee! (Well, duh!)

Brombergs

Sommartid är tredje delen i J.M. Coetzees självbiografiska (nåja) svit som inleddes med Pojkår och Ungdomsår. Boken är upplagd som en sort undersökning, där kvinnor ur Coetzees liv intervjuas om den avlidne Coetzee. Eftersom det är Coetzee själv som har skrivit boken och han, mig veterligen, inte är död så rör det sig uppenbarligen om fiktiva intervjuer. De innehåller inte nödvändigtvis ”osanningar” men samtliga är produkter av Coetzees fantasi. Som den uppdiktade intervjuaren Mr. Vincent i boken säger om sanningshalten av Coetzees efterlämnade dagböcker: ”[D]et som Coetzee skriver där kan man inte lita på, inte som faktaunderlag – inte för att han ljög, utan för att han var en diktare”.

Det låter som ett ganska bra upplägg, eller hur? En författare fantiserar om hur kvinnorna i hans liv pratar om honom efter hans död, och om hur en engagerad biografiförfattare reser jorden runt för att finna dessa kvinnor och fråga dem om den store författaren; honom själv. Dessvärre är Sommartid tyvärr en väldigt ljum bok, en mellanbok. När man läser Sommartid kan man faktiskt lätt få för sig att börja ifrågasätta det där Nobelpriset, då är det tur att man läste Onåd först, och därför vet att han är bra. En aning torr, men likväl bra. Åtminstone vet man att han kan vara det. Men här är han rent ut sagt rätt tråkig.

Sommartid består till merparten av intervjuer. Transkriberade intervjuer. Frågor och svar sida upp och sida ner. Visst rinner det hela ut i en berättelse med tiden, men den fantasilösa framställningen ger inget extra liv till den, den korrekta tonen och det lätt byråkratiska anslaget ger en torr bild av författaren Coetzee, ger en torr bok. Det är väl också vad boken synes syfta till; att visa på Coetzees oförmåga till passion. Att kalla honom oförmögen är måhända orättvist, snarare är han väl ständigt allt för teknisk, allt för fokuserad på de individuella beståndsdelarna snarare än dess helhet, dess sammansmältning. Man får intrycket av att han inte älskar dessa kvinnor så mycket som själva idén om dem, bilden av dem som han själv har skapat. Kanske vill han inte riktigt finna människan därunder, eller så saknar han tron på den inre essensen, kanske för att han till viss del synes anse sig själv vara i avsaknad av en sådan.

Vem var egentligen Coetzee? frågar sig den intervjuande Mr. Vincent. Av de transkriberade intervjuerna framträder en man utan några större känslosvängningar. En man som framstår som lätt autistisk till sin läggning. Han är ohjälpligt frånkopplad från sin omgivning, ohjälpligt frånkopplad från sin kropp. Han får aldrig feeling. Coetzee är en böckernas man snarare än en upplevelsernas dito, han går allt för metodiskt till väga i sitt sökande efter kärleken och dess erotiska rus, som om han tror sig kunna läsa sig till hur mänsklig kemi fungerar och uppstår. Det är detta som är hans känslomässiga autism, hans oförmåga att möta sina medmänniskor på en djupare nivå. Han regisserar sina romanser, tecknar dess konturer innan de ens hunnit uppstå. Allting blir aritmetik för honom. Sådant upplever inte kvinnor som särskilt romantiskt. Sådant leder inte till att man blir omtalad som en passionerad man.

Coetzee kan knappast anklagas för att ha skrivit en självförhärligande bok, omdömet om honom är överlag svalt. ”[F]ör att sammanfatta det hela: sex med honom var inte särskilt spännande” säger Julia Frankl, en gift kvinna som Coetzee haft en kort affär med. ”[D]et finns en egenskap som han inte hade och som en kvinna söker hos en man, ett slags styrka, manlighet” säger den brasilianska Senhora Nascimento som Coetzee en gång varit förälskad i men fått nobben av. ”Kärlek: hur kan man vara en stor författare om man inte vet någonting om kärlek?” undrar hon.

När Coetzees anteckningsböcker i ett avsnitt redovisas verkar han där själv ha insett sin känslomässiga oförmåga, sin inbundna framtoning. Han skriver om hur han svarar alltför fyrkantigt på en fråga som en arbetsgivare ställer honom, och av tradition skriver han inte i ”jag”-form utan utformar sina personliga anteckningar som en berättelse. ”[A]v den tystnad som breder ut sig förstår han att det inte var något bra svar. Han har tagit alltför bokstavligt på frågan. Det har alltid varit ett av hans största fel: han tar alltför bokstavligt på frågor, han svarar alltför kortfattat”.

Den självbiografiska Sommartid är som Coetzee själv förefaller vara: Alltför stel. Alltför formbunden. Och, ja, rätt tråkig. Som Sophie Denoël, den franska före detta älskarinnan, säger om sin gamla älskares verk: ”Han kontrollerar de olika beståndsdelarna alltför hårt. Man får ingenstans en känsla av en författare som förvränger sitt medium för att säga det som aldrig tidigare har sagts, något som jag anser vara ett kännetecken på stor litteratur. Alltför kyligt, alltför ordentlig skulle jag vilja säga. För enkelt. För lite passion. Det är allt.” Om man inte är outsägligt intresserad av Coetzees (inte särskilt rika) kärleksliv så behöver man faktiskt inte läsa den här boken. Inte för att den är dålig, men… ja. För enkelt. För lite passion. C’est tout.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under sydafrikanskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s