Dubbelfel av Lionel Shriver

Ordfront

Lionel Shrivers Double Fault, och kanske framför allt romanens huvudperson Willy, fullkomligt golvade mig en sommar för några år sedan. ”Det där är jag” tänkte jag. ”Herregud vad det där är jag.” Och, tro mig, jag är inte en människotyp man särskilt ofta skriver romaner om. Willy Novinsky är definitivt inte den amerikanska litteraturens mest sympatiska karaktär och framställs inte heller som varande det, men Willy Novinsky har någonting som kvinnliga romangestalter inte särskilt ofta tillåts att ha: Hon har vinnarskalle. Om man inte kunde utläsa hennes genus ur texten skulle gemene man förmodligen ta för givet att hon var en man. Willys personlighet tangerar nämligen den karakteristiskt manliga: Hon hatar att förlora och hon har aldrig lärt sig att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.

Willy Novinsky har spelat tennis sedan hon var liten, för henne är tennis det enda som betyder någonting, det enda hon anser sig vara riktigt bra på. Hon ser sitt eget värde i förhållande till sin egen rankingpoäng. Hennes pojkvän och senare äkta make, Eric Oberdorf, började spela tennis först i slutet av tonåren och ser sporten mer som någonting han håller på med just nu, men tennis är bara ett av många val han har gjort, en av många möjligheter. För Willy är Erics inställning omöjlig att förhålla sig till, för henne är tennisen allt men för hennes man skulle den lika gärna kunna bytas ut mot valfri annan sport eller karriär. Tennis är någonting som Eric gör, det är inte vad han är.

När Willy och Eric träffas är Willy en bättre och mer erfaren tennisspelare än vad Eric är, men med tiden lyckas Eric besegra Willy, i en ödesdiger match som utspelar sig på deras första bröllopsdag. Eftersom män har mer muskelmassa än vad kvinnor har är detta naturligtvis ofrånkomligt, men för Willy kommer det ändå som en fruktansvärd kalldusch. Erics överlägsenhet får hennes att ifrågasätta sin egen kompetens, vilket för Willy innebär ett ifrågasättande av sitt eget existensberättigande. När Eric besegrar Willy och när Erics rankingpoäng börjar närma sig Willys slår någonting slint inuti henne, plötsligt är den självsäkerhet och den självklara attityd som alltid har varit hennes som bortblåst.

När jag nu läser den här romanen igen, denna gång på svenska, slår det mig igen hur unika Lionel Shrivers kvinnoporträtt faktiskt är, vilket i sig bara är ännu en påminnelse om hur fattiga det litterära rummets kvinnobilder överlag är. Det finns ett stort demokratiskt underskott här och man förstår det först när man stiftar bekantskap med Lionel Shrivers författarskap. Vem mer än hon tecknar dessa besvärliga och komplexa kvinnoporträtt? Vem mer än hon tecknar dessa kvinnor, i en mening tomboys, utan att sexualisera dem (som exempelvis hos Nina Bouraoui) och utan att överbetona deras kvinnliga sårbarhet (som exempelvis hos Joyce Carol Oates)? Margaret Atwood gör det eventuellt, lite grann, någon gång då och då. Fast inte så det stör. Att ingen ens verkar sakna dem gör mig ledsen.

Man kan tycka att Lionel Shriver lätt kommer bort bland allehanda kvinnliga amerikanska författare, därför kan det vara av vikt att påpeka att Shriver INTE är någon Jodi Picoult. Shriver är heller INTE någon Alice Sebold. Med andra ord skriver Lionel Shriver inte översentimental americana för hemmafruar och tonårsflickor, och tack gode gud för det. Shrivers berättelser (och här menar jag ”berättelser” i dess väldigt enkla och för mig självklara betydelse) skiljer sig från dem som så många andra amerikanska författare berättar, och det har med hennes kvinnliga romangestalter att göra. Shrivers kvinnliga romangestalter beter sig inte som kvinnliga romangestalter brukar bete sig, som kvinnliga romangestalter förväntas bete sig. Willy Novinsky är John McEnroe medan Eric Oberdorf är Stefan Edberg. Willy slänger sitt tennisracket i marken, skriker och stampar, larmar och gör sig till, skäller ut domaren, svär och blir förbannad, till sin makes stora förtret, den iskallt kontrollerade Eric. Som tjej förväntas man spela för att det är ett trevligt sätt att umgås eller för att kontrollera vikten snarare än för att vinna, man får det i sig med modersmjölken, detta att kunna ta ett nederlag på ett socialt accepterat sätt (som någon slags sorglig förberedelse inför det verkliga livet). Att göra revolt mot något sådant och på allvar vara en riktigt dålig förlorare är helt enkelt fruktansvärt okvinnligt.

När vi nu lever i ett västerländskt samhälle baserat på den liberala framstegstron, hur förhåller man sig då till käppar i hjulet i form av undermålig biologi? Hur förhåller man sig som kvinna till insikten om att det inte spelar någon roll hur mycket man tränar eftersom man ändå aldrig kommer att vara starkast? Det kommer alltid att finnas en man som är starkare och inga sociala konstruktioner i världen kan råda bot på det. Kvinnor kommer aldrig att få fysisk jämlikhet utan doping, det är ingenting att orda om och vissa sura äpplen får man helt enkelt lov att bita i, men hur förhåller man sig till det som professionell sportutövare, det är det jag är intresserad av. Hur kan man inte förvandlas till en ilsken och missunnsam Willy Novinsky med insikten om det?

Lionel Shriver har, på blodigaste allvar, skrivit en bok om kvinnligt loserkomplex. Jag tycker att det är helt underbart. Visst, språkligt sett är Shriver inte alls på samma nivåer i Dubbelfel från 1997 som hon är i exempelvis Dagen efter som skrevs tio år senare, men den karakteristiska Shriverska känslan är den samma, här lite råare och mindre behandlad än i senare verk. Dessvärre kan jag tycka att den svenska översättningen har slipat ner de vassa kanterna lite väl mycket, så om man har möjlighet så tycker jag att man ska läsa Shriver på originalspråk. Men läsa henne, det bör man absolut göra.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under amerikanskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s