Böcker jag älskade som tonåring – Del 1

Ni får ursäkta bildkvalitén, min kamera är kass, men här har vi den i alla fall: Per Hagmans Pool. Världens bästa bok, tyckte jag en gång i tiden i alla fall. När jag var tonåring var Per Hagman bland det coolaste som fanns. Per Hagman var lite som en popstjärna och man älskade honom som en sådan. Det där är en sak som jag verkligen kan sakna med 90-talet, författarpopstjärnorna, det finns ju inga kvar nu. Det kommer inga nya. Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. Varför kan ingen röka i teve och posera lite, bara någon endaste gång, varför kan ingen bara säga ”du vet jag är bisexuell” och be om en drink? Varför har ingen nagellack? Hade ju varit så mycket roligare ju! Varför kan ingen åma och kråma sig lite, vara lite full eller hög, vara lite förvirrad. Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?

För det tyckte man ju att han var, Per Hagman, med den där zyntluggen och den väna, lite lätt androgyna, uppsynen, man ville typ killa honom under hakan och föda hans barn. Man ville ge honom en kopp kaffe och en cigg och förlåta honom för allt. Confide in me, liksom. (Nu när jag tittar på baksidesbilden tycker jag att han ser ut precis som Johan obehagligast-i-världen Norberg. Inte så sexigt.)

Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här boken, men åtminstone en 10-15 gånger skulle jag tro, kanske ännu fler. Jag minns att jag tog med den när jag en sommar (ytterst motvilligt) tvingades följa med på badsemester med min pappas familj och att jag sedan låg i ett litet grönt tält och läste den om och om igen under två veckors tid, om kvällarna med ficklampa. Jag kan få sådana där flashbacks från den ibland när jag bevittnar olika saker, eller när jag tänker på Nice, Per Hagman är liksom Nice. Promenade des Anglais, azurblått hav, Bart Simpsonflippret, äldre rika kvinnors parfymer (Tomas Ledins son). Ja och så skulle jag ju förmodligen aldrig ha ägt plattor med Soft Cell om det inte varit för Per Hagman, det är väl i Pool han skriver om Soft Cell? Och om Sisters of Mercy i Volt, väl? Jag älskade Volt också, men inte Cigarett. För några år sedan läste jag Att komma hem ska vara en schlager och hatade den, fullkomligt och helhjärtat hatade den, det kändes sorgligt. Har ni läst Att komma hem ska vara en schlager? Annars: Gör inte det. Helt vedervärdig bok. Det är något avsnitt där när han skriver att han inte klarar av att sätta på ett påslakan, jag kan fortfarande bli arg bara jag tänker på det, haha. Så otroligt osympatiskt.

Det får mig att tänka att jag förmodligen inte borde läsa om Pool, jag tror inte att den håller i vuxen ålder. Kanske är Per Hagman helt enkelt en sån där författare som inte får åldras, precis på samma sätt som det är med riktiga popstjärnor. 

 
Så här ska det se ut. (obs bilden föreställer inte Per Hagman.)

Här är en intervju med Per.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under svenskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s