Just because you’re PARANOID doesn’t mean THEY AREN’T AFTER YOU

Den unge Lowboy, fullständigt namn: William Heller, är en före detta mentalpatient som har fått tillåtelse att lämna den institution där han vistats det senaste året, förutsatt att han tar sina mediciner enligt läkarens ordination. Lowboy lider av paranoid schizofreni, en personlighetsstörning som utmärks av vanföreställningar och förföljelsemani. Lowboys uppfattning att han är jagad är emellertid ingen villfarelse. (”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you” som Joseph Heller skrev i Catch 22.) Då han underlåtit att följa sin läkares instruktioner och istället stoppat sina antipsykosmediciner under tungan under en längre tid bedöms han vara en fara både för sin omgivning och för sig själv, och hans mor tar tillsammans med en äldre poliskommissarie upp jakten på honom. Lowboy utspelar sig till stor del under jorden, närmare bestämt i New Yorks tunnelbanesystem, där både Lowboy själv såväl som hans förföljare hinner åka ett stort antal sträckor fram och tillbaka under det hektiska dygn som romanen utspelar sig under. (Man kan säkert dra paralleller mellan det underjordiska tunnelbanesystemet och det undermedvetna, om man nu tycker att psykoanalys känns som en fräsch grej, men jag tycker att vi struntar i sådana utslitna metaforer.) Lowboy är emellertid inte intresserad av att bli funnen, då han har mycket viktigare saker för sig.

Temperaturen stiger, klimatet blir varmare och fiskarna har slutat att para sig med varandra eftersom vattnet har blivit för varmt. Någonting måste göras och det är Lowboy som måste göra det. Övertygad om att världen kommer att brinna upp innan dygnet är över försöker han att finna en kvinnlig varelse att idka samlag med, eftersom det i hans överhettade psyke synes vara det enda sättet att rädda världen från att gå under, förläst på artiklar om klimathotet som han är. Han måste para sig, föra in sig själv i en annans kropp, det är den enda lösningen (ni får inte glömma att han är schizofren). Spelar egentligen ingen roll vilken kropp han gör det i, det har ingenting med eventuell eller förväntad njutning att göra, det är principen som räknas. Han gör ett misslyckat försök med en crackrökande uteliggare, men han får inte upp den, då bestämmer han sig för att söka upp sin före detta flickvän Emily. Emily är den flicka som han en gång puttade ner på tunnelbanespåret av rädsla för hennes närhet, men nu är han redo. Han är redo nu. I ett hörn mellan en gata och en annan gata pissar han ut de sista resterna av sina antipsykosmediciner och får därmed sin sexuella potens tillbaka. Just möjligheten att genomföra ett samlag (han är oskuld) framstår som en tvingande nödvändighet för Lowboy. Att klara av att genomföra något sådant bevisar, både för honom själv och för världen, att medicinerna inte längre har honom i sitt våld. Sett ur den vinkeln är Lowboy en roman om frigörelse. När han slutar att ta psykofarmaka får han sina fysiska förmågor tillbaka, men samtidigt förlorar han sin psykiska stabilitet, han går in i en psykos.

Det som främst utmärker sjukdomen i Wrays roman är Lowboys uppenbara oförmåga att hantera vanlig mellanmänsklig interaktion. En så enkel sak som att gå in på ett bageri och köpa några munkar blir en oöverstiglig svårighet. Han tappar fotfästet, kontrollen över sin röst och sin kropp, synintrycken rubbas och blandas samman, bildar obehagliga formationer. Han hör röster, ser i syne. Paranoid schizofreni och dissociativ identitetsstörning blandas ofta samman inom populärkulturen, men paranoid schizofreni har ingenting med personlighetsklyvning att göra, Lowboy är fortfarande Lowboy, men han är det i en förstärkt, utökad version, han är det i fler färger, samtidigt. Wray har ansträngt sig för att fläta romanens händelseförlopp så nära samman med Lowboys psykos som möjligt, och därmed blir berättandet också därefter. Lowboys verklighetsuppfattning blir läsarens verklighetsuppfattning, Wray låter oss se världen med William Hellers ögon, och därmed är hans förvirring även vår. Pratar han med någon eller finns det ingen där? Wray låter oss gissa, låter oss stanna kvar i Williams kropp, se med hans ögon; så blir hans perception vår perception, hans hallucinationer blir våra hallucinationer. Det hela fungerar överraskande bra. John Wray är förmodligen inte den unga amerikanska litteraturens räddare, som det ibland har antytts där bortifrån, men Wray har i sin tredje roman lyckats med bedriften att gestalta psykisk sjukdom utan att bli varken klyschig eller överdrivet tung. Det är helt klart godkänt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under amerikanskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s