Och Dolores dör fortfarande i barnsäng

Och så har vi det där underliga maskulina problemet. Nu är jag inte längre en trevlig flicka. De tjurar, om man inte ger med sig, och de föraktar en, om man gör det. Intelligenta män måste avsky sig själva för att de är såna. Deras brist på logik.

– Ur John Fowles Samlaren.

För några år sedan gick jag en skrivarkurs (didn’t we all?) och då brukade vi sitta i smågrupper och ha textsamtal och läsa varandras texter och ge kommentarer och konstruktiv kritik och sånt där. Jag skrev på en roman om små barn med ätstörningar då (fråga inte, det blev en riktigt jävla dålig roman av det), och jag minns att mina kursare sa saker som ”det där är inte realistiskt” och ”så där gör inte barn, dom stoppar inte fingrarna i halsen” och jag tänkte att amen va fan det skiter väl jag i, om det är realistiskt eller inte? Jag ville ju bara skriva snygg text.

Musiken och ljuset flödade i rummet. Jag kunde aldrig sluta välja från jukeboxen. Far fick tuta flera gånger innan jag släpade mig bort till bilen. Innan jag gick därifrån lade jag i mer pengar så att musiken skulle fortsätta när vi inte längre var där, jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande.

Så skriver Sara Stridsberg i Darling River och jag tänker att den sista meningen där inte heller är helt realistisk. Jag tänker att barn inte resonerar så, inte tänker de tankarna; jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande (men vad vet jag, ni kanske var små självbespeglande barn hela bunten?). Jag vet inte hur det är för er, men själv har jag aldrig lyckats glömma bort att det är en roman jag läser när det faktiskt är en roman jag läser. Hur bra den än är. Hur välskriven den än är. Den typen av litterär eskapism då tid och rum försvinner och bara boken existerar har tyvärr aldrig varit möjlig för mig. Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare (”Kanske har jag läst för många böcker för att riktigt kunna uppskatta böcker som något annat än just böcker; böcker skrivna av författare som antingen gör det bra eller som gör det mindre bra”).

Darling River är en väldigt välskriven roman men den är också väldigt mycket en roman, den är en roman-roman (den bär inte direkt ”det självupplevdas prägel” som man säger när man pratar om ett vittnes trovärdighet). Stridsberg ger oss egentligen ingenting annat än bilder, oftast snarare stillbilder än längre sekvenser, låter som alltid estetik gå före budskap (å andra sidan kan en alltför sammanhängande berättelse framstå som inövad och därmed falsk). Hon byter aldrig fokus, metaforerna är genomgående de samma från början till slut, berättandet lever som i ett vakuum, ett akvarium med färgglada döda fiskar, uppspikade fjärilar på väggen. Omgivningarna skiftar men bilderna är de samma. Med tanke på hur mycket bilåkande som texten är uppbunden kring så är det en märkligt stillastående roman. Även om man sätter in dessa (ack så) vackra och sorgliga bilder i sitt sammanhang så är det fortfarande samma objektifiering av den unga flickans kropp och kön, samma kronbladsliknande metaforer, rosor, skåror, rosa tuggummibubblor. Och Dolores dör fortfarande i barnsäng.

Det förvånar mig inte alls. Stridsberg har alltid satt språket och bilderna i första rummet, och hon offrar utan tvekan en romangestalt för språkets musikalitet, hon är den nutida svenska prosans allra största fjärilssamlare. Så är Darling River också vårens vackraste fotoalbum.

Fjärilssamlare, som oftast sätter stor vikt vid bevarandet av vingarnas färg och mönster, väljer oftast att artbestämma sina exemplar genom att jämföra dem med bilder i en bok.

Källa: Wikipedia

Annonser

8 kommentarer

Under svenskt

8 svar till “Och Dolores dör fortfarande i barnsäng

  1. Fy fan Kajsa, du har lyckats med ännu en sjukt välskriven recension. Och nu kommer stor varning för pretto här: Men jag håller verkligen med dig om att det SKA vara okej att text är en pose, ett artificiellt konstverk som kan vara hur oäkta/osammanhängande/orealistiskt som helst. Faktum kvarstår: Det är en roman man håller i handen och kan alltså aldrig spegla verkligheten såsom vi upplever den när vi åker tunnelbana eller sitter på en lunchrestaurang. Därför ska det väl vara okej att barn självreflekterar, att barn stoppar fingrar i halsen, att samma sak händer om och om igen, att ingenting händer, att inga dramaturgiska kurvor med hollywood-touch finns närvarande? Allt är ändå fejk och det måste väl alla läsare vara medvetna om, hur mkt eller lite de än har läst. Och visst ska det vara okej även med litteratur som vill återspegla verkligheten på ett realistiskt sätt – men lika okej med litteratur som bara är snygga formuleringar. Jag gillar bägge sorterna (tänk både Moa Martinson och Sara Stridsberg). Men det där är ju olika. Hursomhelst, nu ska jag sova och drömma om lolitor och amerikanska bilresor och Sara Stridsbergska formuleringar. Skulle hemskt gärna din ‘dåliga’ barnmedätstörningar-bok. Jag tycker att den låter bra.

  2. Jessica, tro mig, den romanen vill du INTE läsa. Det är svårt att skriva en roman, eller nej det är det inte, men det är fan så svårt att skriva en som är bra!

    ”Darling River” däremot är faktiskt en skitbra roman, jag hoppas att det framgick att jag tycker det. Stridsberg är något av det finaste det här landet har i prosaträsket just nu. MEN jag tänker inte ge henne att hon gör Lolita rättvisa, hon exploaterar henne i precis samma utsträckning som Nabokov gjorde, om än inte ur precis samma vinkel. Och även hon gör det för skönhetens skull.

  3. Jag är så facebookskadad att jag vill klicka på ”gilla” så fort det dyker upp något bra. Stort LIKE på den här texten.

  4. Jo, kanske är det svårt att skriva en bra roman. Jag skrev en rätt dålig förra året om en diktator som hette Snö. Nu håller jag på med en som jag tror kan bli rätt bra. Eller kanske helt okej åtminstone.

    Jo, men jag tyckte det framgick att du tyckte om romanen! Och jag kan bara hålla med om det du säger om Stridsberg, hon är min absoluta favoritförfattare tror jag. Åtminstone en av dem. Men darling river har jag inte läst ännu. Nu har jag inte läst Nabokovs heller men jag fick för mig att den är en satir? Att den eventuella exploateringen av Lolita alltså bara är ett sätt att visa upp mannens sjuka tankar och göra en satir över USA? Men visst vore det ironiskt om du har rätt i det du säger, och om dem som vill ”skydda” lolita-karaktärer faktiskt också exploaterar dem.

    • Det var rätt länge sedan jag läste Lolita, men jag minns hur bra den var. Den är så dubbel, allt kritiskt tänkande som läsningen av den romanen kan ge upphov till sker ju inuti läsaren. Det är så snyggt! Darling River fläskar ju på mycket mer.

      Kul att du skriver förresten! En diktator som heter Snö, det låter lite science fiction-aktigt?

  5. Åh, jag älskar sånt – när allt kritiskt tänkande får ske inne i läsaren, oavsett åt vilket håll det gäller.

    Kul att du skriver med! Men science fiction?! Jag kan förstå att Snö lät lite sci-fi men jag skulle aldrig skriva en genre jag inte läser. Det var mer av en klassisk roman men med konstiga karaktärsnamn. Men den romanen blev sådär, som sagt. Skriver du fortfarande eller gav du upp efter barnmedätstörningar-projektet (vilket vore väldigt tråkigt)?

  6. Instämmer i kören. Så här bra recensioner är det svårt att få till, så: grattis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s