Kategoriarkiv: svenskt

Aldrig ensam, alltid ensam?

Per Hagmans senaste roman är både hans hittills mest omfångsrika och hans mest optimistiska så här långt. Den är uppbyggd som en Hollywoodfilm och levererar därefter (stundtals påminner den faktiskt om en film av Richard Linklater, hur mycket Hagman än torde hata en sådan liknelse). Per Hagman älskar glamourens baksida, han älskar hur det lyxiga framstår som en aning sjaskigt om man vänder på det, vrider det en aning åt andra hållet. Hans romangestalter söker sig alltid dit, dit där man kanske inte borde söka sig, på ständig jakt efter det lägsta låga, det där som ska göra en ren igen.

Vem har inte en gång tänkt att man borde ligga med den man inte borde ligga med, i tron att livserfarenhet stavas så?

Det smutsiga, det ”darka” som Sophie kallar det. Man kan vara i det, men man får aldrig bli det. Allting måste vara ”bara på skoj”. Allting är en låtsad lek, allting är ett avståndstagande närmande, en sexuell akt utan ömhet. Att sälja sig, ta kontrollen över begäret, i en slags vilja att gå över den där gränsen som ingen egentligen ens har pekat ut. Bara för att man kan. Och varför skulle man inte? Självständigheten, friheten, den eftersträvade. Den ouppnåeliga, den ihåliga. Att våga skala av alla lager tills endast den hårda svarta kärnan återstår. Att våga förkasta det som andra människor värderar så högt. Sin oskuld. Sin renhet. Utan att känna skam.

Både Sophie och Erik säljer sig. Och där finns ingen som säger till dem att ni borde kanske inte. I Hagmans romaner finns aldrig någon motvikt till det smutsiga sköna, där finns bara mer smutsigt skönt, i en aldrig sinande ström av dåliga affärer och oanständiga förslag. En degenererande vattenvirvel. Ingen är immun mot smutsen i längden. Ingen är. Därför går man ännu längre i en naiv förhoppning om rening, frälsning eller vad som helst som är vitt och sprött. Först super man sig full, sedan super man sig nykter igen. Fattar du?

Vänner för livet känns som en mognare När oskulder kysser. Man skulle kunna anse att Hagman gör det för enkelt för sig här, men snarare krånglade han väl till det onödigt mycket i När oskulder kysser. Att Hagman vågar låta flera hundra sidor gå innan huvudpersonerna ens möts är ganska talande för hur långsam den här romanen är. Hade jag varit Hagmans redaktör hade jag förmodligen bett honom att renodla berättelsen en aning och stryka vissa i mitt tycke överflödiga partier, men då hade också en del av de människor som romanen är uppbyggd kring försvunnit. Och Per Hagman skriver ju om människor. Han vill gärna att så många som möjligt ska få plats i hans stora kärleksroman.

Persongalleriet ser ut ungefär som det brukar i Hagmanland, äldre förmögna kvinnor, unga sökande män med någon form av barnsligt leende, glamourflickor som fått sig några törnar, ni vet, en och annan oljeshejk tittar förbi, och så män som sitter i barer. Dessa gubbfranska män, alla dessa hål i väggen-liknande kvarterskrogar och dess något ljusskygga klientel. Även om Erik och Sophie är huvudpersonerna är nästan kärleken till alla de andra av romanens skugglegender den tydligaste och klaraste. Det finns en renhet i tecknandet av dem. Nästan en slags ömhet.

När Erik och Sophie, någonstans efter halva boken, äntligen har träffats så låter Hagman ändå ytterligare 300 sidor fyllas av anekdoter och udda bifigurer. Allting som är en aning vid sidan av samhället romantiseras, som sig bör i en roman av Per Hagman. Men ändå, hundratals sidor där huvudpersonerna inte gör mycket annat än att beställa in otaliga karaffer med rosévin, hur recenserar man sånt? Man får väl gå på känsla, antar jag. Trots att jag gråter lite grann när Erik och Sophie som av en händelse slutligen befinner sig i samma sjaskiga bar efter alla dessa hundratals sidor, så är det bestående intrycket av Per Hagmans senaste roman ändå mest en längtan efter salta, spröda pommes frites.

Annonser

14 kommentarer

Under svenskt

Ah, but I was so much older then. I’m younger than that now.

Jag har under min uppväxt ägt sammanlagt tre The Cure-album: Boys Don’t Cry, Kiss me, Kiss me, Kiss me och Wild Mood Swings. Det sist nämnda sålde jag för trettio spänn, jag tror att jag köpte ett paket cigaretter för pengarna. The Cure har med andra ord aldrig varit mitt favoritband. Det var inte min gamla bästis favoritband heller, men jag minns att hon och jag satt och lyssnade på Pornography och verkligen försökte förstå. Vad grejen var. Men vi fattade ju aldrig. Vi lyssnade på pop istället. ABC and 123 and nothing really matters to me och sånt. Skjut oss då.

Coco Moodyssons hjältinna (alter ego?) i Cure-faniga seriealbumet Jag är ditt fan in i döden däremot, hon fattar. Hon gillar alla de där tråkiga Pornography-låtarna som aldrig tar slut. Alla de där låtarna som gör en självmordsbenägen. Hon gillar till och med livealbumet Paris, det som alla varuhus alltid hade nice price på under hela min ungdomstid. Min bästis ägde det. Vi lyssnade, vi fattade inte. Morrissey förstod vi oss på, men inte Robert Smith. (Ibland tror jag att det är tidningen Pops fel att min skivsamling är så trist. Det finns några män som skrev i den tidningen som har fått mig att köpa ett antal tråkiga plattor som jag egentligen aldrig har gillat men som jag har lyssnat på ändå. Och intalat mig själv att jag har gillat. Nu när jag är närmare trettio än tjugo kan jag erkänna det för mig själv också. Nu kan jag sitta i min öronlappsfåtölj och spela Bruce Springsteens Born in the U.S.A.-platta från första till sista låten helt utan att skämmas. Välkommen ljuva ålderdom.)

Moodyssons 39-åriga huvudperson är i London och ska se The Cure spela för första gången i sitt liv. Hon är deras allra största fan, hon älskar Robert Smith mer än livet. Det är dödligt allvar. Innan konserten möter hon upp några fans som hon lärt känna genom ett internetforum. Hon blir benämnd med sitt internetnick; IfOnly2Night. Albumet växlar mellan att återge timmarna före, under och efter Cure-konserten och att zooma in IfOnly2Night på hotellrummet efteråt. Där sitter hon och rabblar upp detaljkunskaper om Robert Smith som befunne hon sig i trance eller framför en kamera i en dokumentärfilm. Albumet bygger med stor säkerhet upp en gnagande desperation och jag inväntar med spänning den rafflande upplösningen, men när den väl kommer blir jag osäker på om det hela är en dröm eller om det är verklighet. Ungefär som man kan känna inför en textrad signerad Robert Smith. Men Moodyssons album är ändå mer än bara nostalgi för de mest inbitna fansen, Moodysson lyckas med enkla medel fånga den desperation som idoldyrkan så ofta innebär. Hur kärleken till musiken övergår i en besatthet av den som skapat den, vilket leder vidare till tvångsmässig konsumtion av saker som idolen rört vid eller sett på eller omtalat. Som gör att man vill vara nära vem som helst som någon gång själv varit nära idolen.

Men idoler är nästan alltid en källa till besvikelse (”Heavenly Nobodies” för att citera Lush). Min ungdoms intensiva idoldyrkan av olika killar i olika band dog rätt snart efter att min bästis hade börjat ligga med killarna i de där banden vi gillade. Det kunde jag dessvärre inte acceptera. Att hon hade sovit över på det-där-bandet-vi-gillades hotellrum. Att det-där-bandet-vi-gillade bara var ett gäng killar som drack öl och låg med tjejer på hotellrum. Och de hade inte ens sagt något intressant eller spännande, de hade varken citerat Rimbaud eller spelat några nya hemliga låtar, de hade inte berättat om sin trasiga barndom för henne, de hade bara kollat på MTV och kedjerökt. Och en av dem hade legat med min bästis. Och sedan hade hon gått hem. Och det var hela historien. Då tröttnade jag.

Och efteråt, när jag frågade henne om hon hade tagit bilder på bandet, så bara himlade hon med ögonen och sa att jag var så himla barnslig. ”Är du tolv eller?” Hon sa det ofta sedan. ”Är du tolv eller?”

Lämna en kommentar

Under svenskt

Och Dolores dör fortfarande i barnsäng

Och så har vi det där underliga maskulina problemet. Nu är jag inte längre en trevlig flicka. De tjurar, om man inte ger med sig, och de föraktar en, om man gör det. Intelligenta män måste avsky sig själva för att de är såna. Deras brist på logik.

– Ur John Fowles Samlaren.

För några år sedan gick jag en skrivarkurs (didn’t we all?) och då brukade vi sitta i smågrupper och ha textsamtal och läsa varandras texter och ge kommentarer och konstruktiv kritik och sånt där. Jag skrev på en roman om små barn med ätstörningar då (fråga inte, det blev en riktigt jävla dålig roman av det), och jag minns att mina kursare sa saker som ”det där är inte realistiskt” och ”så där gör inte barn, dom stoppar inte fingrarna i halsen” och jag tänkte att amen va fan det skiter väl jag i, om det är realistiskt eller inte? Jag ville ju bara skriva snygg text.

Musiken och ljuset flödade i rummet. Jag kunde aldrig sluta välja från jukeboxen. Far fick tuta flera gånger innan jag släpade mig bort till bilen. Innan jag gick därifrån lade jag i mer pengar så att musiken skulle fortsätta när vi inte längre var där, jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande.

Så skriver Sara Stridsberg i Darling River och jag tänker att den sista meningen där inte heller är helt realistisk. Jag tänker att barn inte resonerar så, inte tänker de tankarna; jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande (men vad vet jag, ni kanske var små självbespeglande barn hela bunten?). Jag vet inte hur det är för er, men själv har jag aldrig lyckats glömma bort att det är en roman jag läser när det faktiskt är en roman jag läser. Hur bra den än är. Hur välskriven den än är. Den typen av litterär eskapism då tid och rum försvinner och bara boken existerar har tyvärr aldrig varit möjlig för mig. Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare (”Kanske har jag läst för många böcker för att riktigt kunna uppskatta böcker som något annat än just böcker; böcker skrivna av författare som antingen gör det bra eller som gör det mindre bra”).

Darling River är en väldigt välskriven roman men den är också väldigt mycket en roman, den är en roman-roman (den bär inte direkt ”det självupplevdas prägel” som man säger när man pratar om ett vittnes trovärdighet). Stridsberg ger oss egentligen ingenting annat än bilder, oftast snarare stillbilder än längre sekvenser, låter som alltid estetik gå före budskap (å andra sidan kan en alltför sammanhängande berättelse framstå som inövad och därmed falsk). Hon byter aldrig fokus, metaforerna är genomgående de samma från början till slut, berättandet lever som i ett vakuum, ett akvarium med färgglada döda fiskar, uppspikade fjärilar på väggen. Omgivningarna skiftar men bilderna är de samma. Med tanke på hur mycket bilåkande som texten är uppbunden kring så är det en märkligt stillastående roman. Även om man sätter in dessa (ack så) vackra och sorgliga bilder i sitt sammanhang så är det fortfarande samma objektifiering av den unga flickans kropp och kön, samma kronbladsliknande metaforer, rosor, skåror, rosa tuggummibubblor. Och Dolores dör fortfarande i barnsäng.

Det förvånar mig inte alls. Stridsberg har alltid satt språket och bilderna i första rummet, och hon offrar utan tvekan en romangestalt för språkets musikalitet, hon är den nutida svenska prosans allra största fjärilssamlare. Så är Darling River också vårens vackraste fotoalbum.

Fjärilssamlare, som oftast sätter stor vikt vid bevarandet av vingarnas färg och mönster, väljer oftast att artbestämma sina exemplar genom att jämföra dem med bilder i en bok.

Källa: Wikipedia

8 kommentarer

Under svenskt

Mäktig Tussilago

Jag FÖRSTÅR INTE Maja Lundgren, jag gör inte det. Det är lika bra att jag erkänner det direkt. Hon skriver jättekonstiga böcker som jag väldigt gärna skulle VILJA FÖRSTÅ, men det gör jag nu alltså inte. (Det känns tyvärr som att det är en hel del jag inte förstår nuförtiden, Elfriede Jelineks diktsamling Under morgonens bila är ett annat exempel, eller är det så att alla hennes dikter faktiskt handlar om könsorgan? Känslan av att bli utsatt för ett avslöjande rorschachtest var i alla fall ständigt närvarande när jag läste dem.) Jag får känslan av att Maja Lundgren inte riktigt vill att jag ska förstå heller, hon har sannerligen inte ansträngt sig för att jag ska göra det i alla fall. ”Vad betyder Mäktig Tussilago?” frågade Daniel Sjölin Maja när hon satt i den där Babelstudion och verkade allmänt obekväm härom veckan. Det ville Maja inte svara på, det var en hemlighet, och något av en väl förborgad hemlighet känns den också som, Mäktig Tussilago. Jag får ingen ordning på den, jag känner att jag måste gå in på wikipedia hela tiden för att reda ut begreppen, för att få symbolerna klara för mig, okej Rosemary Kennedy blev lobotomerad, Doideag av Mull var alltså nån häxa… Referenserna är många i den här lilla romanen, fler än vad som riktigt blir begripligt, och det hela skulle ju kunna bli så väldigt övertydligt (efter att ha varit inne på wikipedia några gånger börjar man ju förstå vilka symboler det är hon är intresserad av och så där). Så är nu inte fallet, det här är stundtals helt sinnessjuk text, mer eller mindre obegriplig, men så handlar den ju också om en psykos.

Oscar Riktelius, härstammande från burgen familj men med arbete som personlig assistent och med en havererad doktorsavhandling på sitt samvete, får ett nervöst sammanbrott under en middag med inbjudna bekanta. Han blir hämtad av sjukvårdspersonal och får sedan prata med en psykiater, omnämnd som ”Mister Hur-har-vi-det-här-då” (senare förkortad Mister HHVDHD). Inifrån sin psykos försöker Oscar senare förklara för Mister HHVDHD vad som egentligen hände under den där middagen, vad som var den utlösande faktorn (feministiska kvinnors uppskattning av Jacqueline Kennedy, vad det verkar). Boken alternerar mellan att återge Oscars samtal med sin psykiater och att spela upp små stycken ur middagskonversationen under den där ödesdigra kvällen, alltihopa ackompanjerat av Oscars sinnessjuka rappakalja och Lundgrens varierande diktutsvävningar (hexameter är det tydligen).

Jag har roat mig lite med att läsa dagspressens recensioner av Lundgrens roman, intrycket är överlag splittrat. Å ena sidan anmärker flertalet recensenter att Lundgren raljerar över samtiden i allmänhet och över den intellektuella kulturvänstern i synnerhet. Å andra sidan kan flertalet recensenter inte låta bli att själva raljera lite över att Maja raljerar över just det. Sett mot den bakgrunden skulle man ju kunna anse ANTINGEN att Majas ”samhällskritik” (eller vad det nu är) är mitt i prick, eftersom självutnämnda civilisationsuttolkare själva gärna använder sig av den, ELLER att den där kritiken av den kulturella övre medelklassen är så pass färdigtröskad och återanvänd vid det här laget att den inte säger någonting alls överhuvudtaget och att Lundgrens bok därmed är helt misslyckad som satir sedd. (På fråga A svarar vi det andra alternativet.)

Jag hörde till det lägret som tyckte att Lundgrens förra bok Myggor och tigrar som roman sett inte riktigt höll ihop. Jag skrev lite grann om den i samband med att jag skrev om Carina Rydbergs Den högsta kasten. Så här skrev jag då:

Den högsta kasten påminner på många sätt om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, men jag har aldrig gillat Lundgrens bok. Hennes ilska är en annan än Rydbergs, det finns en kompakthet hos Lundgren som jag har svårt att ta till mig. En frånstötande oresonlighet utan personlig nerv, som en betongmur. Det skälver inte som hos Rydberg.

(Det där står jag fast vid. Lundgren kommer man inte under huden på. )

Som roman lämnar även Mäktig Tussilago en del att önska, återigen en förmodad önskan att ifrågasätta patriarkala maktstrukturer till trots. Men om Myggor och tigrar var dåligt galen så är Mäktig Tussilago bra galen. Eller åtminstone lite bättre galen. Det som talar för Lundgren som författare är att hon är en så crazy sådan, det är ju där lockelsen ligger, eller hur? Hon skriver stundtals helt megaloman text och berättelsen i sig blir av förklarliga skäl därefter, som den naturligtvis bör, för nog vill Lundgren leva upp lite till bilden av sig själv också. Mäktig Tussilago uppvisar drag av en roligt absurd och skruvad humor, kanske (kanske!) kan vi även finna ett uns av självironi här, men mellan varven kommer det likväl galna skov som rubbar romanens balans och därmed går en del av skrattspegelseffekten förlorad. Ibland träffar hon rätt men rätt ofta träffar hon faktiskt fel, och det är då man börjar fundera. Det är lite Annette Kullenbergsk förvirring över henne. Där har vi en annan galen kvinna. Fast egentligen kan man inte jämföra Lundgren och Kullenberg, eller hur? När Kullenberg är chic är ju Lundgren fortfarande bara galen.

12 kommentarer

Under svenskt

Åsa, jag fattar

Här sitter jag och försöker avdramatisera skrivandet. Nu skriver jag om Åsa Ericsdotters Svårläst. Nu skriver jag om Åsa Ericsdotter.

Åh, Svårläst, jag tycker att den är så himla bra. Jag blir inte ens irriterad över att huvudpersonen tar för givet att män ska bli kära i henne, till och med sådant tillåter jag. Jag läser mitt allra långsammaste för att det inte ska ta slut, och skäms samtidigt, det är så tudelat. Det är så bra, det är som med Margareta Renbergs poesi, som jag också tyckte så mycket om. Vad skrev jag om den, ”den är typiskt brudig, tycker jag, det är tjejpoesi”, ja så där är det ju. Hudlöst. Då blir det pinsamt. Jag vägrar acceptera att detta skulle vara allmängiltigt. Är det ju inte.

Du trodde att det var annorlunda med dig.
Jag med. Alla gånger trodde jag det.
Att bara jag kommer tillräckligt nära kommer han att älska mig eftersom det kommer att vara absolut omöjligt att inte. Att handlingar skulle ha konsekvenser, prologer ett första kapitel om man bläddrar.
Alla gånger trodde jag det.

Fast det här är inte poesi, det är inte riktigt prosa heller. Vad skrev jag om Sara Shamloos Gloria för jättelänge sen, ”Jag förstår mig verkligen inte på prosalyrik, jag kan inte se poängen med det. Jag säger som Charlotte i Sex and The City: ”I’m very into labels. Gay, straight. Pick a side and stay there!”. Gud, det måste vara det mest korkade jag någonsin har skrivit. Det är det enda inlägg som jag har fått en hatkommentar på.

Har alltid tyckt att det är under min värdighet att läsa Åsa Ericsdotter, kan inte förklara för det är så patetiskt. Läste Oskyld för en halv livstid sedan, minst det som skam. Ville inte vara en sån. Oskyld, Kräklek… Jag har inte ens läst alla Ericsdotters verk för att det varit så skämmigt. Alla ryggar som spänns bakåt. Hud, det var för mycket hud. Det har alltid varit lite för mycket hud i Åsa Ericsdotters texter, och ni vet ju att jag föredrar min litteratur asexuell. All denna kärlek och trängtan, åtrå intill utplåningen gräns. Och så nu, som det visar sig i det senaste verket, det hudlösaste verket, har allt det där varit till ingen nytta. Åsa Ericsdotter har låtit sin namnlösa huvudperson göra avbön, hon har valt den andra sidan eller om den valde henne. Hon har slutat att älska passionerat, det går inte längre. Hon känner ingenting. Å andra sidan är det tillåtet att läsa Ericsdotter nu. Det är inte skämmigt längre, bokens titel Svårläst skrivs ut med svarta tryckta bokstäver mot neutral vit bakgrund. Raka linjer, symmetri. Åsa Ericsdotter har låtit sin namnlösa kvinnliga huvudperson bli man. Då är det okej att gilla.

Hon har inte hört av sig, det är allt, det är inget, det är precis vad man har gjort mot henne alla gånger och hon hittade på miljoner ursäkter i deras ställe och hon visste det inte förrän nu men ingen stämde. Det finns inga anledningar, man bara avstår. Hon har inte ens haft annat för sig, hon bara tänkte bort, tänkte inte.
Man bara bryr sig inte. Hon hade aldrig kunnat gissa det.

Varför tyckte jag att det var så pinsamt att läsa Åsa Ericsdotter, var det för att det inte var allmängiltigt, aldrig någonsin kunde vara allmängiltigt? Jag skämdes aldrig över Hermann Hesses Stäppvargen. Jag gick omkring med den i fickan. Pratade om någon magisk teater. Pratade jättemycket om den där magiska teatern. Hermann Hesse. Nu minns jag inte ens vad boken handlade om, hallucinerade han? Vågar inte läsa om den för tänk om den är dålig.

Den måste inte vara dålig bara för att Svårläst är bra, men jag hade någon slags poäng där.

3 kommentarer

Under svenskt

skit ska skit ha, åt helvete med allt

Jag har inte bloggat på jättelänge så nu måste jag göra det för annars kommer jag aldrig igång igen. Med anledning härav lägger jag ut en alldeles för lång och osammanhängande text om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Naturen. Jag har glömt hur man gör när man skriver, förlåt.

Det doftar 90-tal, tänker jag förnöjt när jag läser Naturen. Det är kyligt, introvert och självupptaget. Skillnaden mellan självupptagen 90-talsprosa och självupptagen 00-talsprosa (se även ”skrivarkursprosa”) är att 90-talets unga författare gärna ville framställa sina romangestalter som sociopater, åtminstone till en början (men man skulle under romanens gång bli alltmer övertygad om att det låg någonting annat bakom den där instängdheten, en skärva av någonting vasst, därför droppade författarna gärna ett och annat barndomsminne mellan barbesöken). De skulle inte vara varma, de skulle vara trasiga. Erika i Naturen är uppenbart jättetrasig, och väldigt självupptagen. Jag ser henne framför mig som Eva i Johan Klings Darling. Tvingas bo i typ en etta på gärdet, ”med en liten äcklig balkong”. Helt tonårstrulig fast utan charmen typ.

Det är så förnedrande med furu.

När 90-talets unga författare ville framställa sina huvudpersoner som alienerade och instängda i sig själva vill 00-talisterna istället visa hur frigjorda deras huvudpersoner är. Så jävla spontana är de, de är allting samtidigt, de är som den där irriterande Meredith Brooks-låten. 00-talisterna är intresserade av handarbete, hasch och jämställt sex. 90-talisterna gillade vitt pulver och mörka barer. De gick aldrig på argentinsk tango, dansade aldrig nakna i vattenbrynet, plockade aldrig blommor och gick hem till en älskad med dem. Sjöng inte sjörövarfabbe farfars far iklädd sailorhatt. Det var helt enkelt inte så det gick till. Dekadensen var en helt annan.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli sjunger inte heller sjörövarfabbe farfars far iklädd sailorhatt. Det är definitivt inte hennes kopp av te, men så är hon ju också född 1980 istället för 1988. Det är en jävla skillnad. Hon är uppväxt med Per Hagman, Linda Skugge och Alexander Skantze, inte med Ida Säll och Amanda Svensson eller för den delen Martina Lowden. Istället har hon skrivit en roman som tematiskt uppvisar stora likheter med Sisela Lindbloms Lisa för själen. Den är nästan lika bra också. Allra bäst är hon när hon skriver meningar som låter som om de vore hämtade ur Linda Skugges Saker under huden.

Jag är helt känslostyrd och mitt andra fel är att jag inte har ett långsiktigt perspektiv: när jag är olycklig tror jag att jag alltid kommer vara det och då vill jag dö.

Det roliga är att jag började skriva på den här texten innan jag hade läst ut boken, jag kom att tänka på några saker som jag skrev ner för att jag inte skulle glömma bort dem, som det där med att 90-talsförfattarna ville att deras romangestalter skulle framstå som alienerade och empatistörda på gränsen till fucked-up. Sedan, på sidan 117, kommer det också, som på beställning:

– Du kanske är sociopat?

Jag är verkligen för neggig egoprosa, tro inget annat, men det finns ändå saker jag stör mig på. Jag kan inte hjälpa det. Den där telefonräkningen som Erika har låtit bli att betala. Den är på 11000 kronor. Hur kan det hända? Sånt förstår inte jag, det går utanför min begreppsmässiga ram. Har hon gjort som Eva i Darling, stoppat räkningarna i en låda och sedan bara stängt till den? Hur kan man bara låta bli att betala sin telefonräkning, hur kan man vara så självklar? Hur kan man ringa för sådana summor om man inte har råd att betala? Det krävs en viss typ av självsäkerhet för att kunna göra en sådan sak. Det krävs en viss typ av bakgrund. Kulturell övre medelklass, minst. (Alla skrivarkursprosaister är åtminstone medelklass. Sjörörvarfabbe farfars far i sailorhatt är åtminstone medelklass. Det krävs kulturellt kapital för att kunna ro hem sånt.)

Man kan också fråga sig varför Erika går omkring och gnäller så förbannat. Varför hon umgås med den där mannen som hon säger är den vidrigaste mannen hon någonsin har träffat. Varför åker hon till Gotland på semester med honom och hans mamma när hon bara ser ned på honom? Sånt kan man fråga sig. Man kan svara på det själv också: För att det är det enda hon har. Det är vad som återstår av vad hon är, det enda lilla hon faktiskt kan unna sig. Och det ambivalenta i det, det påminner mig om Amanda Ooms Nödvändighet, när huvudpersonen i den boken reser utomlands med en person hon föraktar, närmast äcklas av. Men hon gör det ändå, för det är hennes lilla nöje. Hennes lilla personliga nöje, att hon får se ned på honom, låta honom dregla över henne. Det är ganska lågt, men det är likväl mänskligt.

Jag tänker att Erika är bitter. Det är vad hon är. Hon är bitter för hon tycker inte att livet skulle behöva vara så här, hon förtjänar av någon anledning bättre, någonting gick fel någonstans och det är helt oförståeligt hur det kunde hända. Det var meningen att hon skulle spela en helt annan roll. Vara mer lyckad. Det räcker ju inte med att vara vacker om man inte samtidigt är framgångsrik ekonomiskt sätt. Det har ju inget riktigt värde då, mer än att vara ett medel för att kunna förakta andra, sådana som dragit nitlotter i det genetiska lotteriet. Så det gör hon, föraktar andra, och jag tänker först att mest av allt föraktar hon nog sig själv och sedan tänker jag att nej, det gör hon ju inte alls det. Det är inte så enkelt, hon föraktar inte sig själv, istället tycker hon att hon på grund av sin sorg har mer rätt än andra till vissa saker. I och med sin trasighet anser hon sig vara förmer, därför föraktar hon andra mer än vad hon föraktar sig själv. Det är en rätt som hon har tagit sig, en rätt som hon anser att hon har. Jag vet inte om jag håller med henne om det.

Jag är lite rädd för Caroline Ringskog Ferrada-Noli, hon verkar vara en sån där person som inger auktoritet genom att bara prata lite halvsläpigt avmätt. Jag tänker att hon är en sån där person som kommer från pengar och god smak, men inte gör en grej av det, bara är det där, helt självklart. Lite lagom revolt, lite lagom frigörelse. Jag undrar om det var så här Nina Björk kände det när hon dissade Naturen i DN? Att det där som närmast påminner om arbetarklassförakt faktiskt är rätt svårtuggat? Och så vet man exakt hur motreaktion på det kommer vara, helt överlägset och nedlåtande. Amen det fattade man ju, att Nina Björk skulle reagera så. Nån jävla DN-nolla liksom. De fattar ju inte. Ingen fattar, tycker Caroline. Det är så det är. Ingen fattar. Jag blandar ihop Caroline med Erika nu, märker ni det? Så får man ju inte göra, men nu gjorde jag det ändå. Jag tog mig den friheten.

Ja, jag tänker att Caroline skriver om Caroline. Jag tänker att med min läsning gör jag som jag vill, det väljer jag själv, om jag vill att det ska handla om Caroline Ringskog Ferrada-Noli så gör det det, skiter väl jag i om det är sant eller inte, om det är meningen eller inte. Skiter väl jag i. Eller hur, det funkar åt båda hållen.*

* Sedan skriver hon att Erika går in på Seven-eleven på Möllevångstorget, men det finns inget Seven-eleven på Möllevångstorget. Menar hon i närheten av Möllevångstorget, på Södra Förstadsgatan, eller vill hon bara fiktionalisera sin berättelse? Liksom det här handlar inte om Malmö, det här handlar inte ens om mig själv? Ni tror att ni vet men ni har ingen aning? Älskar den laddningen, är den medveten? Så himla snyggt i så fall.

10 kommentarer

Under svenskt

Tröst för ett tigerhjärta

”Det gäller att
gå under stilfullt och i rätt tonart.
Se till så att du faller så
att ditt huvud träffar kritmärket.
Du kan inte på allvar mena
att vi skall halka omkring
i ditt kletiga innanmäte
utspillt över hela golvet.
Det här är opera
och i en opera dör man disciplinerat.”

Tröst för ett tigerhjärta är en nyutgiven samling med Margareta Renbergs dikter, den innehåller förutom diktsamlingen En tatuerad dams memoarer från 1974 även den aldrig färdigställda andra diktsamlingen Tröst för ett tigerhjärta och några senare dikter som Gunnar Harding, som sammanställt samlingen, verkar ha hittat bland Renbergs tillhörigheter efter hennes död. Det är lite spretigt förstås, men jag tycker så mycket om Renbergs poesi, den säger mig saker som poesi så sällan gör. Allra mest tycker jag om En tatuerad dams memoarer, den är typiskt brudig, tycker jag, det är tjejpoesi. Alla dessa funderingar kring jaget och viljan och gränserna mellan det egna jaget och andras jag och mellan företeelser över huvud taget, hur allting flyter. ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, i samma vatten stiger vi och stiger vi icke, det är vi och det är icke vi”, för att citera Herakleitos. Det finns en känsla i de där dikterna som jag gillar, en liten pockande ljuvligt egoistisk nerv som bryter igenom känslan av melankoli och uppgivenhet, det är på något sätt neuros och uppror samtidigt. Här finns en ovilja att låsas fast i betydelse som samexisterar med en önskan om att bli sedd, uppmärksammad, kanske till och med beundrad. Ett ibland nästan barnsligt språkligt uttryck som blandas med köttsliga metaforer (kroppsdelar, djur, lik). Jag tycker mig förstå vad hon menar, precis hela tiden, men det kan ju vara bara som jag inbillar mig.  

”Då skrek jag: ”Låt mig vara!
Låt mig vara mig själv”,
och sökte mitt sanna jag.
Låg det under byrån?
Eller fanns det kanske
på Tasmanien?
Sen skulle dom få se!
Ein Schiff mit acht Segeln.
Men nu har jag glömt
vad detta mitt varande
mitt sanna jag
skulle bevisa.”

Lämna en kommentar

Under svenskt