Kategoriarkiv: svenskt

Böcker jag älskade som tonåring – Del 2


Man ska bara göra det man vill göra. Annars blir man olycklig. Man ska inte göra saker som inte gör en lycklig. Egoism brukar det kallas och det är toppen.

När vi ändå är inne på 90-talsspåret och gamla tonårsfavoriter så måste jag ju skriva något om Linda Skugge. Jag älskade Linda Skugge! Nuförtiden kan jag ju inte direkt säga att jag och Linda håller med varandra om någonting alls, jag tycker till och med att hon ibland har en förmåga att framföra rätt obehagliga åsikter (eller gjorde i alla fall när hon skrev krönikor de sista åren), men en gång i tiden var vi otroligt synkade. Tyckte jag själv i alla fall. Linda Skugge var den enda människan som jag tyckte verkligen fattade när jag var tonåring. Jag tyckte att allt hon skrev var så himla SANT. Lindas samlade, som är en samling av Lindas Expressenkrönikor 93-95, var lite som en bibel för mig, jag tyckte att allting som stod i den var precis HUR DET VAR, på riktigt. När jag sedan läste hennes debutroman Saker under huden var det som att komma hem ännu en gång, det var som att läsa sin egen dagbok. HELLO MY LIFE tänkte jag när jag läste den.

Åkej, jag ger mig. Det är meningen att mitt liv ska vara tråkigt och förjävligt. Du har rätt. Hur kunde jag vara så dum och tro nåt annat? Det är så klart meningen att allt bra händer alla andra. Det är sant. Säg nåt positivt om mig. Varför finns såna som jag?

De gick där två och två med varsin Tom Cruise och jag fick gå ensam fem meter bakom. En kväll tog Lisa min hand efter att jag gått ensam i några timmar, jag skulle få gå med henne och hennes kille men det gjorde det bara ännu värre. Om jag ändå kunde få vara själv när jag ändå var dömd till att vara det, jag blev ledsen för att hon försökte visa att hon brydde sig, för när allt redan är misär blir det bara ännu värre när nån försöker visa att de bryr sig.

Nu när jag bläddrar igenom mitt gamla slitna pocketexemplar av Lindas samlade upptäcker jag att jag har strukit under en massa meningar med bläckpenna i den, meningar som jag uppenbarligen har tyckt varit extra bra. Det är så sorgligt att läsa dem. Linda Skugge brukar ju säga att hon minns de där åren då hon skrev krönikorna i Lindas samlade som nattsvarta. När man bläddrar i samlingen och läser några meningar här och några meningar där så fattar man verkligen det. Det är inte någon glad människa som skriver, men jag var heller inte någon glad människa när jag läste den och älskade den. 

Och när Portishead sjunger ”Nobody loves me, it’s true” så måste ”like you do” också sjungas. Det är inte så.

Jag tycker fortfarande att Lindas samlade är toppen. Linda lanserar klassiska uttryck som ”Man är för en grej för att man är för den” och ”Sug!”, hon älskar Brideshead revisited och Reeperbahn och hon citerar Per Hagman stup i kvarten. Saker under huden är också fortfarande skitbra, jag brukar läsa om den någon gång om året och grina lite. Jag tycker att det känns så tragiskt att Linda själv inte gillar sina första böcker, att människan inte fattar hur bra Saker under huden är. Att hon spottar på Saker under huden och Det här är inte en bok när de, tillsammans med Lindas samlade, är det bästa hon har skrivit. Så miltals från den fullkomligt förfärliga Ett tal till min systers bröllop.

Det där hatet som drev henne en gång, det fanns inte att tillgå någon annanstans. Det var så väsenskilt från allt annat jag hade läst. Att man kunde skriva så, att man fick skriva så, det var helt underbart. Hela hennes fuck you-attityd, att man fick vara så, att det fanns andra som också var så, som också tänkte så. Som tänkte det fula, bittra, elaka. Som hatade helt utan att skämmas. Som hängde ut sitt eget misslyckande tonårsspöke som en vimpel för alla att se, när allting annat i samma genre alltid var så snuttifierat. Det var så otroligt befriande att läsa Lindas texter.

Funderade och mådde lite dåligt ett tag, det fanns nån som sa att man inte kan slänga gamla bilder, att man vill ha dem kvar för att kunna minnas och att man kommer att ångra sig. Sen rev jag sönder alla språkresebilderna, lite konfirmationsbilder, Cypernbilderna, andra bilder där jag är på nåns land, bilder från skolavslutningen i nian, bilderna från Polenresan jag redan förträngt, den miserabla bussresan i Tyskland.
För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Det är inga roliga minnen, det är inget att minnas. Jag är fullständigt lycklig över tanken att de inte kan ersättas.

Just så. Just precis så. För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Mina tonår i ett nötskal. Åh, Linda, tänk att du fanns när jag var i den där åldern. Tänk att du fanns! Finns det någon Linda Skugge nuförtiden, finns det bittra böcker fulla med svärord skrivna av mustjejen som inte fick hångla i högstadiet att tillgå idag? Alla ni bokbloggande bibliotekarier där ute, hur är det egentligen ställt på den fronten? Finns det ett vettigt substitut? Jag hoppas verkligen det, men jag är skeptisk.

Böcker jag älskade som tonåring – Del 1

Annonser

Lämna en kommentar

Under svenskt

Böcker jag älskade som tonåring – Del 1

Ni får ursäkta bildkvalitén, min kamera är kass, men här har vi den i alla fall: Per Hagmans Pool. Världens bästa bok, tyckte jag en gång i tiden i alla fall. När jag var tonåring var Per Hagman bland det coolaste som fanns. Per Hagman var lite som en popstjärna och man älskade honom som en sådan. Det där är en sak som jag verkligen kan sakna med 90-talet, författarpopstjärnorna, det finns ju inga kvar nu. Det kommer inga nya. Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. Varför kan ingen röka i teve och posera lite, bara någon endaste gång, varför kan ingen bara säga ”du vet jag är bisexuell” och be om en drink? Varför har ingen nagellack? Hade ju varit så mycket roligare ju! Varför kan ingen åma och kråma sig lite, vara lite full eller hög, vara lite förvirrad. Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?

För det tyckte man ju att han var, Per Hagman, med den där zyntluggen och den väna, lite lätt androgyna, uppsynen, man ville typ killa honom under hakan och föda hans barn. Man ville ge honom en kopp kaffe och en cigg och förlåta honom för allt. Confide in me, liksom. (Nu när jag tittar på baksidesbilden tycker jag att han ser ut precis som Johan obehagligast-i-världen Norberg. Inte så sexigt.)

Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här boken, men åtminstone en 10-15 gånger skulle jag tro, kanske ännu fler. Jag minns att jag tog med den när jag en sommar (ytterst motvilligt) tvingades följa med på badsemester med min pappas familj och att jag sedan låg i ett litet grönt tält och läste den om och om igen under två veckors tid, om kvällarna med ficklampa. Jag kan få sådana där flashbacks från den ibland när jag bevittnar olika saker, eller när jag tänker på Nice, Per Hagman är liksom Nice. Promenade des Anglais, azurblått hav, Bart Simpsonflippret, äldre rika kvinnors parfymer (Tomas Ledins son). Ja och så skulle jag ju förmodligen aldrig ha ägt plattor med Soft Cell om det inte varit för Per Hagman, det är väl i Pool han skriver om Soft Cell? Och om Sisters of Mercy i Volt, väl? Jag älskade Volt också, men inte Cigarett. För några år sedan läste jag Att komma hem ska vara en schlager och hatade den, fullkomligt och helhjärtat hatade den, det kändes sorgligt. Har ni läst Att komma hem ska vara en schlager? Annars: Gör inte det. Helt vedervärdig bok. Det är något avsnitt där när han skriver att han inte klarar av att sätta på ett påslakan, jag kan fortfarande bli arg bara jag tänker på det, haha. Så otroligt osympatiskt.

Det får mig att tänka att jag förmodligen inte borde läsa om Pool, jag tror inte att den håller i vuxen ålder. Kanske är Per Hagman helt enkelt en sån där författare som inte får åldras, precis på samma sätt som det är med riktiga popstjärnor. 

 
Så här ska det se ut. (obs bilden föreställer inte Per Hagman.)

Här är en intervju med Per.

Lämna en kommentar

Under svenskt

jag är nyfiken gul

Det här är en doktorsavhandling som jag skulle kunna tänka mig att läsa. Utkommer på Gidlunds Förlag i Oktober.

Lämna en kommentar

Under svenskt

Frances del 1 av Joanna Hellgren

Galago

7-åriga Frances pappa har ramlat i sjön och dött. Man vet inte om det var en olycka eller om det var självmord. Frances själv tror att han blev mördad. Efter faderns död får Frances åka med sin faster Ada in till stan och bo hos henne och den åldrade och senile, på gränsen till elake, farfadern istället. (Var Frances mamma är vet man inte heller, hon är förmodligen död. Hon har blivit mördad, säger Frances.) Huset i stan är stort och tyst och allvarligt. (Joanna Hellgren tecknar vinklar och vrår och vassa trappor. Tecknar korridorer och stängda dörrar på rad.) I brist på annat att göra börjar Frances att intressera sig för författarinnan som bor granne. Hon som röker många cigaretter och har tre stora vinthundar. Relationen till faster Ada är till en början spänd. Ada är tyst och undflyende, men hon har ett hemligt nattliv på Paris gator och barer. När Frances ligger i sängen och försöker att inte tänka på sin pappa lär Ada känna författarinnan med vinthundarna.

Frances är en fin grafisk novell. Joanna Hellgren ritar eftertänksamt naivt (om man kan säga så) i skir blyerts. Konturerna är tunna och figurerna lätt androgyna. Tidsåldern är okänd, men den tjusiga parisiska författarinnan som bor granne med Frances och Ada knattrar på skrivmaskin och röker cigaretter i munstycke, så nog är Frances en dröm om det som varit snarare än en skildring av nutid. Ett lätt drömaktigt skimmer vilar hela tiden över berättelsen. Det är också om nätterna som saker och ting sker, i hemlighet bland skuggorna. (Jag kommer av någon anledning att tänka på Hope Larsons Gray Horses när jag läser Frances, kanske beror det på att det här liksom där är nätterna som står i fokus.) ”Jag skapade ett universum som jag själv skulle vilja besöka” säger Hellgren själv, och visst känns Frances som ett universum skapat av en ung tjej med smak för Paris och dekadent romantisk pre-WW2-känsla. Och för lesbiska kärleksaffärer. Och vinthundar.

Men jag tycker att det är fint! Jag tycker om det. Frances är varken stelt poserande eller indiepopsgullig på gränsen till spyfärdighet. Frances är bra. Och snygg. Det här var del 1 av en planerad trilogi. Det finns med andra ord anledning att återkomma till Joanna Hellgrens blyertsteckningar.    

Frances gav mig dessutom en anledning att bildgoogla vinthundar. De kan t.ex se ut så här:

Italiensk vinthundsvalp 
     
Eller så här:


Barbies hund

Eller så här:


Saluki. Jag tror att det är sådana som grannen i Frances har, men jag kan ha fel.

Joanna Hellgren har en hemsida.

Lämna en kommentar

Under svenskt

Den manliga mystiken enligt Inger Edelfeldt

Alfabeta

Det är ljusblått. Babyblått. På framsidan sitter en fet pojkbebis med boxhandskar. Det heter ”Den manliga mystiken”. Det är ett feministiskt seriealbum av Inger Edelfeldt och det borde vara roligt men det är det inte.

Min vän R ligger bredvid mig när jag läser Inger Edelfeldts ”slutgiltiga genusanalys”. Han frågar mig om det är en sån där ”hata all män”-bok. ”Typ”, säger jag. ”Då gillar du den alltså?” säger han. ”Nä” svarar jag. ”Det är det som är det märkliga.”

Det är det som är det märkliga. Jag gillar ju ”hata alla män”-böcker. Har läst alla. Å andra sidan har jag också lärt mig att sålla agnarna från vetet, som man säger. Det är lätt att känna en lust att betitla sig själv ”självhatande feminist” ibland. Varken konst, teater, film eller litteratur blir per automatik bra eller ens bättre bara för att man har en ”feministisk agenda”, men det verkar det råda någon slags allmänt vedertagen uppfattning om att det visst det blir. Som att man skulle kunna komma undan med vad som helst bara man kallar det ”ode till en patriarkal struktur” eller ”kvinnokonst”. (Det sista där var inte direkt riktat mot Inger Edelfeldt, även om det kanske framstod som det, utan var mer ett allmänt konstaterande. Inger Edelfeldt är smartare än så.)

Anna Hallberg skriver i sin DN-recension av Den manliga mystiken att många störiga, roliga och respektlösa kvinnliga serietecknare kommit fram de senaste åren, som Sara Granér, Nina Hemmingsson och Coco Moodysson. Vad hon inte skriver, åtminstone inte explicit, är att dessa serietecknare är så mycket roligare än vad Inger Edelfeldt är. Så mycket vassare. Jag tycker att Inger Edelfeldt är fantastisk på många sätt, jag tycker verkligen det. Men det här seriealbumet känns halvljummet och faktiskt, förlåt mig för att jag skriver det här, lite tantigt. Lite så där putslustigt, och helt ofarligt. Som något av HasseåTage. (HasseåTage ansågs säkert vara vassa på sin tid, men de är det knappast idag. Av förklarliga skäl.) Det fattas någonting här, något som river till och ställer saker och ting på sin spets. Här finns några guldkorn, men överlag: Inte särskilt engagerande. Framförallt är det inte roligt. Visst, man blir ganska trött på den kvinnliga Malmöseriemaffians alster efter ett tag, det blir lite jämntjockt, men ändå, jag föredrar det nya gardet alla dagar i veckan. Stundtals känns Inger Edelfeldts serier farligt nära Cecilia Torudds Ensamma mamman och det tror jag inte var riktigt meningen. Förlåt Inger, men det känns faktiskt inte särskilt radikalt att skämta om att män bara kollar på teve och dricker starköl. Och har gigantiska egon.

Kanske är det en generationsfråga det där, kanske är jag inte rätt publik? Kanske har jag en något snedvriden samhällelig genusanalys efter att ha umgåtts enbart med människor som röstar vänster större delen av mitt liv, det här kanske är ett jätteradikalt album för gemene man? Hursomhelst håller jag ändå med Anna Hallberg när hon skriver ”Kanske är det ändå ett gott tecken att Edelfeldts genusanalys känns dammig. Det visar trots allt att utvecklingen rör sig framåt”.

Förlåt Inger, du vet att jag har gillat dig länge men jag tycker att du skriver och ritar så tråkigt nuförtiden. Jag älskade Kamalas bok (kan citera bitar ur den utantill), Breven till nattens drottning (den anakronistiska föreningen! vad jag ville vara med i den!), Juliane och jag (ville vara kompis med Juliane!) och Betraktandet av hundar. Jag tyckte också att Den täta elden var en bra roman och du har skrivit flera bra novellsamlingar, men jag har aldrig förstått mig på dina senare alster, som exempelvis Det hemliga namnet och Finns det liv på Mars? Det var inte särskilt bra böcker. Och nu Den manliga mystiken, jag är inte imponerad. Vad har gått snett i vår relation? Är det du eller jag som har förändrats? Kan vi finna tillbaka till varandra eller är det över?

Lämna en kommentar

Under svenskt

Många människor dör som du av Lina Wolff

Albert Bonniers Förlag

Novellsamlingen Många människor dör som du är Lina Wolffs debut och tillika en välskriven, stilsäker och konsekvent sådan. Inledande novellen Ingenmansland får mig dock till en början att misstänka att här väntar mig en sämre svensk version av danska Naja Marie Aidt eller franska Claire Castillon, men det visar sig att jag har fel. Lina Wolff har, debuten till trots, en egen ton. Lina Wolff vill också någonting annat med sina noveller. I efterhand är det faktiskt bara Ingenmansland som inte riktigt verkar höra hemma i samlingen. Kanske för att perspektivet är annorlunda i denna novell än i de övriga.

Många människor dör som du är en mycket passande titel på denna lågmälda novellsamling. Det är en titel som är både vacker och som återspeglar novellernas grundtematik så väl. "Många människor dör som du" är ett konstaterande. Ett accepterande. Så flyter Wolffs noveller också fram som ett stilla resignerande inför det oundvikliga. Döden är ett återkommande tema. Här finns spindeln som tynar bort på insidan av glaset, gorillan som rymmer från djurparken och skjuts till döds i ryggen, gorillafrun och barnet som självdör när de åter fångats in och satts tillbaka i sin bur.

Novellerna befolkas av ett allomfattande vemod och häri ligger också deras skönhet. Jag skulle inte kalla det sorg, men här finns någonting grått, smutsigt, lätt uppgivet som vävs in i texten på ett till en början knappt märkbart vis. Med hand blir mönstret tydligare och helheten mer gedigen. Lina Wolff skriver om människan. Den lilla människan, hon som inte nödvändigtvis är jättesympatisk, men inte heller ond. Här finns ingen vilja att dra saker och ting till sin spets, vända ut och in på eller på riktigt skaka om. Lina Wolff vill snarare visa på det vardagliga i det ovanliga. Vardagens tristess som belyses med hjälp av människor och händelser som sticker ut. I slutändan är allting ändå som vanligt. I slutändan sker inga mirakel, inga livsomvälvande händelser. I slutändan är vardagen konstant. Allt är som vanligt, som en av novellerna heter. Och sedan dör man. På det ena sättet eller det andra.

– Att det kanske är så man gör. Med andra människor menar jag. Man kanske stympar varandra och ja, om det är så, då är ju…

Meningen blev hängande i luften. Jazmina Flores fortsatte att titta på tulpanerna.

 – Jag vet inte, sa hon till slut. Det finns ju praktiska anledningar också till att man låter sig stympas. Det är billigare att betala en hyra tillsammans, än två på varsitt håll.

(ur novellen Krönika över en oplanerad trohet)

Det fina med Wolff är att hon vågar vara lite tråkig. Hon vågar stundtals låta novellerna flyta ut i meningslöshetens ingenmansland, istället för det ingenmansland som ligger i det alltför absurda, det tillspetsade, det lätt hysteriska. Lina Wolff betraktar på avstånd, utan att ta ställning. Hon moraliserar inte som Naja Marie Aidt. Hon tar inte alltid den enkla vägen som Claire Castillon. Hennes texter är, liksom titeln, ett konstaterande snarare än ett anklagande. (Många människor dör som du. Livet går vidare.) Jag tycker att Lina Wolff har skrivit en riktigt behaglig novellsamling.


Lina Wolff. Foto: Kennet Ruona

– Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.

– Och sen?

– Sen dör man.

(ur novellen Många människor dör som du)

Lämna en kommentar

Under svenskt

Bedårande barn av sin tid av David Bogerius

Alfabeta


Noice – dock ej originaluppsättningen.

Jag är egentligen för ung för att ha någon relation till det svenska 80-talsbandet Noice, jag var inte ens född när de började repa i den där källaren i Gustavsberg. Jag tycker inte heller att de är/var särskilt bra, men i jämförelse med de då största konkurrenterna Gyllene Tider så känns ju Noice hundra gånger intressantare, och inte bara av den anledningen att hälften av medlemmarna knarkade ihjäl sig. Fast kanske ganska mycket på grund av det senare ändå. Det är också där någonstans som min motivation att läsa David Bogerius Noicebok ligger, invirad i någon slags skvallrig längtan efter dekadens. Tyvärr får man alldeles för lite, för Bogerius är ingen asgam. Bogerius verkar ha velat skriva en enkel genomgång över Noice karriär snarare än någon sorts sensationslysten skvallerbok. Det ska han väl egentligen ha all respekt för.

Bedårande barn av sin tid är verkligen inget mästerverk och boken är skriven på ett stundtals ganska uselt språk, men det här är ändå en hyfsat sympatisk artistbiografi och Bogerius intresse känns äkta. Vissa partier är naturligtvis intressantare än andra. För oss som inte var med när det begav sig så är ju Noice ändå Hasse Carlsson på så många sätt. Det är ju Hasses story man vill ha. När han nu är död (R.I.P) kan han inte berätta den själv så folk som varit i hans närhet måste göra det åt honom. Förvånansvärt lite blir sagt. Boken badar i hänsyn åt höger och vänster. Hasse knarkade inte och sedan var han plötsligt tung narkoman. Ingen vet varför. Den före detta bandmedlem som kommer mest till tals är Peo Thyrén och han har uppenbarligen ingen som helst lust att berätta om fyllefester, tjejer och knark. I princip förekom inga droger under turnéerna, menar han, möjligen drack de några glas vin vid något enstaka tillfälle. Jaha du, tänker man, om du säger det så. Ska man skylla på det faktum att Peo sedan tiden med Noice har blivit frälst och även varit engagerad lokalpolitiker för Kristdemokraterna eller är detta verkligen hur Peo minns det hela?

Jag må vara för ung för Noice men jag är inte för ung för Peo Thyrén. Jag var ett stort fan av Sha-Boom (ett av Peos senare band som av någon anledning inte ens omnämns i Bogerius bok) när det begav sig. Och när det begav sig så menar jag INTE typ återföreningsturnén runt 2000 när de gjorde en "bejublad konsert på Jäger i Karlstad" (jag är uppvuxen i Karlstad) och mina gamla frenemies från tiden hos dagmamman Gunnel var med i lokalteve och skrek om att "DET HÄR ÄR KULT FÖR FAN". Jag gillade dem alltså i dagisåldern. (Andra band och artister som jag gillade vid den här tiden: Europe, Roxette, KIZZ, Magnus Uggla.Okej, sidospår.  

Mest dekadens hittar vi i klaviaturspelaren Freddie Hanssons historia. Efter att ha hoppat av Noice bosätter sig Freddie Hansson i en stor våning i Malmö där han ägnar sig åt att knarka och slå sönder alla sina saker. På golven i hans lägenhet ligger drivor av sönderslagna lyxprylar och som husdjur har han pirayor i ett akvarium. Han matar dem med fiskbullar. När en av hans vänner kommer förbi vill Freddie inte att han ska gå så han slänger ner vännens nycklar till pirayorna med kommentaren att nu måste du stanna kvar här hos mig. Han är i 20-årsåldern och redan en föredetting. Det är så sjukt sorgligt.

Det slår mig flera gånger hur unga de här killarna var. Att se bilder på den 14-årige Hasse Carlsson med vattenkammat hår är så… bisarrt, på något vis. Han är så liten. Det får mig att tänka på Idol-Johan Palm (den enda Idol-deltagare jag har ringt och röstat på).* Snälla stora skivbolaget och stora bokningsbolaget, ta hand om Johan Palm från Mjölby nu. Och inga dumheter! Han ska göra sina läxor och dricka ett stort glas mjölk varje dag, annars får ni med mig att göra! Jag vill inte behöva läsa om en ny Hasse Carlsson-historia om 20 år.


Johan Palm, please stay away from drugs.

* Utöver Johan Palm har jag även ringt in och röstat på en deltagare i femmans Popstars – Martin Rolinski. Han åkte ut rätt tidigt men var definitivt värd varenda krona.

2 kommentarer

Under svenskt