Aldrig ensam, alltid ensam?

Per Hagmans senaste roman är både hans hittills mest omfångsrika och hans mest optimistiska så här långt. Den är uppbyggd som en Hollywoodfilm och levererar därefter (stundtals påminner den faktiskt om en film av Richard Linklater, hur mycket Hagman än torde hata en sådan liknelse). Per Hagman älskar glamourens baksida, han älskar hur det lyxiga framstår som en aning sjaskigt om man vänder på det, vrider det en aning åt andra hållet. Hans romangestalter söker sig alltid dit, dit där man kanske inte borde söka sig, på ständig jakt efter det lägsta låga, det där som ska göra en ren igen.

Vem har inte en gång tänkt att man borde ligga med den man inte borde ligga med, i tron att livserfarenhet stavas så?

Det smutsiga, det ”darka” som Sophie kallar det. Man kan vara i det, men man får aldrig bli det. Allting måste vara ”bara på skoj”. Allting är en låtsad lek, allting är ett avståndstagande närmande, en sexuell akt utan ömhet. Att sälja sig, ta kontrollen över begäret, i en slags vilja att gå över den där gränsen som ingen egentligen ens har pekat ut. Bara för att man kan. Och varför skulle man inte? Självständigheten, friheten, den eftersträvade. Den ouppnåeliga, den ihåliga. Att våga skala av alla lager tills endast den hårda svarta kärnan återstår. Att våga förkasta det som andra människor värderar så högt. Sin oskuld. Sin renhet. Utan att känna skam.

Både Sophie och Erik säljer sig. Och där finns ingen som säger till dem att ni borde kanske inte. I Hagmans romaner finns aldrig någon motvikt till det smutsiga sköna, där finns bara mer smutsigt skönt, i en aldrig sinande ström av dåliga affärer och oanständiga förslag. En degenererande vattenvirvel. Ingen är immun mot smutsen i längden. Ingen är. Därför går man ännu längre i en naiv förhoppning om rening, frälsning eller vad som helst som är vitt och sprött. Först super man sig full, sedan super man sig nykter igen. Fattar du?

Vänner för livet känns som en mognare När oskulder kysser. Man skulle kunna anse att Hagman gör det för enkelt för sig här, men snarare krånglade han väl till det onödigt mycket i När oskulder kysser. Att Hagman vågar låta flera hundra sidor gå innan huvudpersonerna ens möts är ganska talande för hur långsam den här romanen är. Hade jag varit Hagmans redaktör hade jag förmodligen bett honom att renodla berättelsen en aning och stryka vissa i mitt tycke överflödiga partier, men då hade också en del av de människor som romanen är uppbyggd kring försvunnit. Och Per Hagman skriver ju om människor. Han vill gärna att så många som möjligt ska få plats i hans stora kärleksroman.

Persongalleriet ser ut ungefär som det brukar i Hagmanland, äldre förmögna kvinnor, unga sökande män med någon form av barnsligt leende, glamourflickor som fått sig några törnar, ni vet, en och annan oljeshejk tittar förbi, och så män som sitter i barer. Dessa gubbfranska män, alla dessa hål i väggen-liknande kvarterskrogar och dess något ljusskygga klientel. Även om Erik och Sophie är huvudpersonerna är nästan kärleken till alla de andra av romanens skugglegender den tydligaste och klaraste. Det finns en renhet i tecknandet av dem. Nästan en slags ömhet.

När Erik och Sophie, någonstans efter halva boken, äntligen har träffats så låter Hagman ändå ytterligare 300 sidor fyllas av anekdoter och udda bifigurer. Allting som är en aning vid sidan av samhället romantiseras, som sig bör i en roman av Per Hagman. Men ändå, hundratals sidor där huvudpersonerna inte gör mycket annat än att beställa in otaliga karaffer med rosévin, hur recenserar man sånt? Man får väl gå på känsla, antar jag. Trots att jag gråter lite grann när Erik och Sophie som av en händelse slutligen befinner sig i samma sjaskiga bar efter alla dessa hundratals sidor, så är det bestående intrycket av Per Hagmans senaste roman ändå mest en längtan efter salta, spröda pommes frites.

Annonser

14 kommentarer

Filed under svenskt

14 responses to “Aldrig ensam, alltid ensam?

  1. Jag blev lässugen även om jag är lite trött på glamourflickors trasighet, föredrar hundra gånger om den direkta trasighet som finns i Bukowskis värld. Men Per Hagmans senaste måste man ju helt enkelt läsa. Tack för ännu en välskriven text, jag tycker dina boktexter i sig är som små mästerverk!

  2. Tack så mycket! Jo, jag känner likadant med Per Hagman, lite pliktskyldigt plockade jag upp hans senaste, men man måste ju faktiskt läsa Hagmans första roman på många år, trots att man VET att den kommer att göra en besviken.

  3. Ja, jag läste det. Förutom pommes frites har jag numera även ett sug efter att beställa in rosé i karaff, eller överhuvudtaget att beställa in vin i karaff. Det känns franskt och bra.

  4. Du har fått en nominering i min blogg. 🙂

  5. Hej! Ursäkta att jag skriver detta som en kommentar på ett inlägg om en Per Hagman-bok, men det är ju ändå det senaste. inlägget alltså.

    Jag tänkte bjuda på lite nostalgi! Hoppas du uppskattar det, och känner igen det:

    ”Jag slipper åka upp till Värmland. Jag slipper titta på ”Agnetas Nyårskarameller”. Thank you valfrihet. Thank you ålderdom. Hello mänskligt fšrfall. Och iskalla Norrlands och inrökta korridorstoaletter.
    Svalöv is 4-REAL och förakt är alltid bästa försvar. ”

    Minns du? Jag minns.

    Jag har läst Skugglegender och Att komma hem ska vara en schlager. Han känns lite enkelspårig, vår käre Per.

  6. Kajsa

    Det där var obehagligt. Var kommer det ifrån?

  7. Jag tycker att du ska börja skriva igen. Gör du det någon annanstans nu för tiden?
    /IB

  8. ewa

    Jag tycker som Illusionernas blogg, börja skriv.
    Jag saknar dina inlägg!
    mvh ewa

  9. flassbox

    komigennu, börja skriiiiv!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s