”You know Jules, there is the brink of insanity and then there is the abyss, which obviously you have fallen into.”

Det här är en bra låt med Kim Wilde (dessvärre tråkig behind the scenes-video, i det avseendet är Cambodia-videon bättre). Jag tycker ofta om låtar som låter som om de hade kunnat vara med på soundtracket till en highschoolfilm från typ -85. 80-talets highschoolfilmer handlar nästan alltid om kärlek, det som skiljer de där rullarna från klassiska romantiska komedier, sådana där som Julia Roberts har gjort så många av, är att i den senare filmkategorin spelas ofta en ballad när de två som är kära får varandra. I 80-talsrullarna är det däremot lite mer upptempo som gäller (men gärna med ett litet sorgset stänk i någon brygga). Det kan i och för sig ha att göra med att de flesta highschoolfilmer från 80-talet slutar på promnight och då är det oftast något fräckt band, förmodligen iklädda illasittande kavajer, som spelar poppig zynth för de dansande skoleleverna. (Tänkte ni på det i sista avsnittet av Gilmore Girls förresten, att när Lorelai och Luke återförenas så spelas det en typisk highschoolfilmslåt? Med tanke på den faiblesse för 80-talshighschoolfilm som teamet som skrev den serien verkar ha haft så är det kanske inte så konstigt egentligen. Jag kan på rak arm påminna mig referenser till både Heathers och Say anything.)

Det som är lite konstigt med de där gamla 80-talsrullarna är att de som borde ha fått varandra inte alltid fick det (nu bortser jag från filmer som Some kind of wonderful och Secret admirer, där pojkens bästa tjejkompis visar sig vara den han borde ha satsat på från början istället för den ytliga populära tjejen). The Breakfast Club är det mest tydliga exemplet, där Molly Ringwalds överklassbrud till karaktär får Judd Nelsons struliga dito medan stackars Ally Sheedy, som spelar ”the basket case”, får nöja sig med jocken spelad av Emilio Estevez. (För att inte tala om stackars Anthony Michael Hall, han får ingen alls. Inte heller i Sixteen Candles får han komma i närheten av Molly Ringwald.) Så inte okej det där. Judd och Molly, det kommer inte att hålla, det ser man ju. Judd borde naturligtvis ha varit med Ally, det är så glasklart, de två hade kunnat förstå varandra, men så där funkar det tyvärr inte alltid i 80-talshighschoolrullar. Judd Nelson-typerna och Ally Sheedy-typerna får sällan varandra, men så är det väl i och för sig i verkligheten också. Judd Nelson-typerna vill inte ha någon som är som dem själva, som ser ut som dem själva, som skulle kunna förstå var de kommer ifrån, de vill ha Molly Ringwald. Story of my fucking life att Judd Nelson-typerna alltid ville ha Molly Ringwald. Det ville ju alla. Till och med Duckie i Pretty in Pink vill ha Molly Ringwald, och borde ha fått henne också, men Andrew McCarthys överklassnubbe gick före och fick hångla upp henne på den där parkeringsplatsen. Fel, fel, fel! Å andra sidan fick Andrew McCarthy aldrig yuppie-Leslie i St. Elmo’s Fire, trots att han borde ha varit det självklara valet för henne. Hur kunde hon inte välja Kevin?*

Jag brukar ibland tänka att mina drömmars man är Andrew McCarthys karaktär Kevin i St. Elmo’s Fire, fattar ni vilken typ jag menar? Det är den där typen som John Cusack har spelat så många gånger, uppblandat med en släng av Billy Crystal i När Harry mötte Sally och en dos Woody Allensk dialog (förslagsvis ur Annie Hall). Men å andra sidan, om man skulle träffa den mannen och leva med den mannen, vad skulle finnas kvar till en själv att vara då? Eftersom kaka inte får söka maka enligt klassisk filmlogik så måste det ju innebära att jag skulle bli tvungen att spela hans kvinnliga motpart, det vill säga jag skulle vara tvungen att vara typ beigea yuppie-Leslie, ordentliga Meg Ryan eller Daphne Zunigas sjukt tråkiga karaktär i The Sure Thing (hon som är så repressed). Hur kul hade det varit? Det går ju inte att både vara Andrew McCarthy/John Cusack/Billy Crystal/Woody Allen och att ligga med Andrew McCarthy/John Cusack/Billy Crystal/Woody Allen.**

Kolla här, Daphne Zuniga får ju inte ens stå i förgrunden, hon får stå bakom John Cusack och titta trånande på honom. Skittråkig roll att spela ju.

Nej, i egenskap av varandes Ally Sheedys Allison i The Breakfast Club får jag med andra ord lov att nöja mig med Emilio Esteveztyper, det vill säga så kallat ”normala killar” som kan balansera min quirkiness. Det är som det är och som det alltid har varit.

Hey, I like all that black shit…

* Jaja, St. Elmo’s Fire är kanske inte direkt typexemplet på en highschoolrulle, men det är ju samma skådespelare som var med i alla de där filmerna.
** Jag vill inte ligga med Woody Allen alltså, det är mer en metafor. Jag är inte galen.

A perfect day for Bananafish

Jag läser J.D. Salingers novellsamling Nine stories, eller det gör jag ju inte riktigt, jag läser snarare Till Esmé – kärleksfullt och solkigt, den svenska översättningen av Nine stories. (BIRGITTA HAMMAR har översatt den, det måste man skriva enligt Die Kaschemme, annars är man ohyfsad och det vill jag ju inte vara.) Hursomhelst, jag tycker ju mycket om Salinger och har gjort så ganska länge, jag har aldrig direkt reflekterat över hans eventuella ytlighet tidigare men det är tydligen en återkommande kritik av hans texter, jag har alltid främst sett honom som en författare som skriver SNYGG TEXT. Jag skriver att jag älskar Franny and Zooey och det gör jag, eller gjorde i alla fall när jag läste den för ganska många år sedan, och den främsta anledningen till att jag älskade den hade verkligen ingenting med zenbuddhism eller dylikt att göra, nej, jag tyckte snarare att den var så snyggt skriven. Japp. Jag älskar badrumsscenen, och jag skriver scenen eftersom det är som en scen, en filmscen. Badrumsscenen i Franny and Zooey är en av de bättre filmscenerna någonsin, fast i bokform. Jag älskar hur Salingers text glider över romanfigurerna, zoomar in dem och stannar så, länge länge… Den är skriven precis så som jag önskar att filmer ska vara, med scener som bara fortsätter. Jag tycker att det är så otroligt snyggt. Jag tycker om hur exakt hans prosa är när den är som bäst, hur den skapar som en… air av någonting. Han får det att se så enkelt ut, som i det här stycket t.ex., vilket är hämtat ur A perfect day for Bananafish (en av Salingers mer kända noveller, ni kan läsa hela här.):

THERE WERE ninety-seven New York advertising men in the hotel, and, the way they were monopolizing the long-distance lines, the girl in 507 had to wait from noon till almost two-thirty to get her call through. She used the time, though. She read an article in a women's pocket-size magazine, called "Sex Is Fun-or Hell." She washed her comb and brush. She took the spot out of the skirt of her beige suit. She moved the button on her Saks blouse. She tweezed out two freshly surfaced hairs in her mole. When the operator finally rang her room, she was sitting on the window seat and had almost finished putting lacquer on the nails of her left hand.
She was a girl who for a ringing phone dropped exactly nothing. She looked as if her phone had been ringing continually ever since she had reached puberty.
With her little lacquer brush, while the phone was ringing, she went over the nail of her little finger, accentuating the line of the moon. She then replaced the cap on the bottle of lacquer and, standing up, passed her left–the wet–hand back and forth through the air. With her dry hand, she picked up a congested ashtray from the window seat and carried it with her over to the night table, on which the phone stood. She sat down on one of the made-up twin beds and–it was the fifth or sixth ring–picked up the phone.
"Hello," she said, keeping the fingers of her left hand outstretched and away from her white silk dressing gown, which was all that she was wearing, except mules–her rings were in the bathroom.
"I have your call to New York now, Mrs. Glass," the operator said.
"Thank you," said the girl, and made room on the night table for the ashtray.

—

She was a girl who for a ringing phone dropped exactly nothing. She looked as if her phone had been ringing continually ever since she had reached puberty.

Hur snyggt får man skriva egentligen? Läs de där två meningarna igen. De är nästan perfekta. Jag älskar inte hela A perfect day for Bananafish, såsom för så många andra lämnar slutet mig oförstående, men jag skulle aldrig drista mig till att kalla det cineastiska hos Salingers texter för ytlighet.

Nostalgiblogg deluxe

Apropå den där scenen i Wir kinder wom Bahnhof Zoo som jag skrev om igår, här är en annan scen som också satte djupa spår i mitt tonårsjag. Det är ungefär samma scen, skillnaden är att Buffalo Toms Late at Night spelas istället för Bowies Heroes. Det huvudsakliga händelseförloppet är att pojken genom att ta flickans hand deklarerar att hon är den utvalda, och genom att han gör det så förstår flickan att nu, nu händer det saker här, nu kommer livet aldrig mer att bli det samma.

Jag dör fortfarande lite grann när jag ser det här. EPIC ROMANCE! Men man måste kanske ha sett hela serien för att inse hur stort det är att Jordan Catalano kommer fram och tilltalar Angela Chase in public och dessutom tar hennes hand – så att alla kan se. Allting var så mycket enklare när man var fjorton. Det enda jag ville i hela världen var att någon kille skulle hålla mig i handen i korridoren (och kanske springa med mig genom något stängt köpcentrum). Helst nån snygg. Ja, jag var precis så endimensionell. Det var säkert du också.

Franny and Zooey

Joan Didion skrev 1961 i National Review att J.D. Salingers Franny and Zooey var ”finally spurious, and what makes it spurious is Salinger’s tendency to flatter the essential triviality within each of his readers, his predilection for giving instructions for living. What gives the book its extremely potent appeal is precisely that it is self-help copy: it emerges finally as Positive Thinking for the upper middle classes, as Double Your Energy and Live Without Fatigue for Sarah Lawrence girls”.

Men det är naturligtvis bara skitsnack. Jag älskar Franny and Zooey.

Just because you’re PARANOID doesn’t mean THEY AREN’T AFTER YOU

Den unge Lowboy, fullständigt namn: William Heller, är en före detta mentalpatient som har fått tillåtelse att lämna den institution där han vistats det senaste året, förutsatt att han tar sina mediciner enligt läkarens ordination. Lowboy lider av paranoid schizofreni, en personlighetsstörning som utmärks av vanföreställningar och förföljelsemani. Lowboys uppfattning att han är jagad är emellertid ingen villfarelse. (”Just because you’re paranoid doesn’t mean they aren’t after you” som Joseph Heller skrev i Catch 22.) Då han underlåtit att följa sin läkares instruktioner och istället stoppat sina antipsykosmediciner under tungan under en längre tid bedöms han vara en fara både för sin omgivning och för sig själv, och hans mor tar tillsammans med en äldre poliskommissarie upp jakten på honom. Lowboy utspelar sig till stor del under jorden, närmare bestämt i New Yorks tunnelbanesystem, där både Lowboy själv såväl som hans förföljare hinner åka ett stort antal sträckor fram och tillbaka under det hektiska dygn som romanen utspelar sig under. (Man kan säkert dra paralleller mellan det underjordiska tunnelbanesystemet och det undermedvetna, om man nu tycker att psykoanalys känns som en fräsch grej, men jag tycker att vi struntar i sådana utslitna metaforer.) Lowboy är emellertid inte intresserad av att bli funnen, då han har mycket viktigare saker för sig.

Temperaturen stiger, klimatet blir varmare och fiskarna har slutat att para sig med varandra eftersom vattnet har blivit för varmt. Någonting måste göras och det är Lowboy som måste göra det. Övertygad om att världen kommer att brinna upp innan dygnet är över försöker han att finna en kvinnlig varelse att idka samlag med, eftersom det i hans överhettade psyke synes vara det enda sättet att rädda världen från att gå under, förläst på artiklar om klimathotet som han är. Han måste para sig, föra in sig själv i en annans kropp, det är den enda lösningen (ni får inte glömma att han är schizofren). Spelar egentligen ingen roll vilken kropp han gör det i, det har ingenting med eventuell eller förväntad njutning att göra, det är principen som räknas. Han gör ett misslyckat försök med en crackrökande uteliggare, men han får inte upp den, då bestämmer han sig för att söka upp sin före detta flickvän Emily. Emily är den flicka som han en gång puttade ner på tunnelbanespåret av rädsla för hennes närhet, men nu är han redo. Han är redo nu. I ett hörn mellan en gata och en annan gata pissar han ut de sista resterna av sina antipsykosmediciner och får därmed sin sexuella potens tillbaka. Just möjligheten att genomföra ett samlag (han är oskuld) framstår som en tvingande nödvändighet för Lowboy. Att klara av att genomföra något sådant bevisar, både för honom själv och för världen, att medicinerna inte längre har honom i sitt våld. Sett ur den vinkeln är Lowboy en roman om frigörelse. När han slutar att ta psykofarmaka får han sina fysiska förmågor tillbaka, men samtidigt förlorar han sin psykiska stabilitet, han går in i en psykos.

Det som främst utmärker sjukdomen i Wrays roman är Lowboys uppenbara oförmåga att hantera vanlig mellanmänsklig interaktion. En så enkel sak som att gå in på ett bageri och köpa några munkar blir en oöverstiglig svårighet. Han tappar fotfästet, kontrollen över sin röst och sin kropp, synintrycken rubbas och blandas samman, bildar obehagliga formationer. Han hör röster, ser i syne. Paranoid schizofreni och dissociativ identitetsstörning blandas ofta samman inom populärkulturen, men paranoid schizofreni har ingenting med personlighetsklyvning att göra, Lowboy är fortfarande Lowboy, men han är det i en förstärkt, utökad version, han är det i fler färger, samtidigt. Wray har ansträngt sig för att fläta romanens händelseförlopp så nära samman med Lowboys psykos som möjligt, och därmed blir berättandet också därefter. Lowboys verklighetsuppfattning blir läsarens verklighetsuppfattning, Wray låter oss se världen med William Hellers ögon, och därmed är hans förvirring även vår. Pratar han med någon eller finns det ingen där? Wray låter oss gissa, låter oss stanna kvar i Williams kropp, se med hans ögon; så blir hans perception vår perception, hans hallucinationer blir våra hallucinationer. Det hela fungerar överraskande bra. John Wray är förmodligen inte den unga amerikanska litteraturens räddare, som det ibland har antytts där bortifrån, men Wray har i sin tredje roman lyckats med bedriften att gestalta psykisk sjukdom utan att bli varken klyschig eller överdrivet tung. Det är helt klart godkänt.

Maus I-II av Art Spiegelman

Brombergs

Maus I-II är en grafisk novell i två delar. Så som i Martin Kellermans Rocky är alla figurer tecknade som djur, men någonstans där slutar alla likheter. Om Rocky kan sägas vara den ironiska generationens värdenihilistiska favoritserie så är Maus på sina ställen så allvarlig att man som van Rockyläsare riskerar att få nervösa utslag. I Maus återberättar Art Spiegelman sin judiska pappas berättelse om Förintelsen. Alla judar är möss, medan exempelvis tyskar porträtteras som katter och polacker som grisar (svenskar är renar). När Vladek och Anja Spiegelman, Arts föräldrar, går på stan tecknas de som möss med grismasker. Det är så otroligt bra gjort. Hela upplägget, den brutna kronologin, det personliga tilltalet, metainslagen, hur Vladeks son Art måste förhålla sig till hur bra han själv har haft det, medan hans yngre bror Richieu inte längre är vid liv. Mamma Anja som överlever Auschwitz men väljer att ta sitt liv sedan hon kommit till USA, pappa Vladek, vars historia Maus är baserad på, som porträtteras som en så snål och gniden person att Art får tuppjuck av att bara vara i hans närhet. Över alltihopa vilar en sorg och en skuld som stundtals är så tung att bära att syret riskerar att ta slut, ändå är Maus till och med rolig ibland. Det är ett så finstämt och genomarbetat album, det växlar mellan ytterligheter utan att någonsin kännas tillgjort. I mitt tycke är Maus bland det bästa som skrivits om Förintelsen, det är ett album så lättillgängligt och ändå så tungt, hur Art Spiegelman lyckas med både ock, det är så förbannat skickligt. Och Maus är ett så förbannat sorgligt och bra album.

 

”Det händer ibland att man läser ett verk som man hänförs, fascineras och blir djupt tagen av och som man vill säga något klokt och insiktsfullt om. Man vill förklara varför boken har gett en känsla av insikt, förståelse och kunskap. Men det enda man kan säga är: Läs den! Läs den och du kommer att förstå, du kommer att känna som jag. Åtminstone är det vad man tror och hoppas, önskar.”

 

Så skriver Astrid Trotzig i efterordet till Art Spiegelmans eminenta serieroman. Och det är väl ungefär vad jag också vill säga om Maus. Är man ett barn av den ironiska generationen kan det ibland vara så fördömt svårt att vara allvarlig (vi måste jobba på det här, hörrni), men jag rekommenderar er Maus å det allra djupaste, verkligen. Som Bengt Frithiofsson säger i det där youtube-klippet: ”öööhhh, aahh, det är bara å köpa!”.

PS. Maus finns i svensk översättning, jag hittade bara inga rutor på svenska. 

Dubbelfel av Lionel Shriver

Ordfront

Lionel Shrivers Double Fault, och kanske framför allt romanens huvudperson Willy, fullkomligt golvade mig en sommar för några år sedan. ”Det där är jag” tänkte jag. ”Herregud vad det där är jag.” Och, tro mig, jag är inte en människotyp man särskilt ofta skriver romaner om. Willy Novinsky är definitivt inte den amerikanska litteraturens mest sympatiska karaktär och framställs inte heller som varande det, men Willy Novinsky har någonting som kvinnliga romangestalter inte särskilt ofta tillåts att ha: Hon har vinnarskalle. Om man inte kunde utläsa hennes genus ur texten skulle gemene man förmodligen ta för givet att hon var en man. Willys personlighet tangerar nämligen den karakteristiskt manliga: Hon hatar att förlora och hon har aldrig lärt sig att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.

Willy Novinsky har spelat tennis sedan hon var liten, för henne är tennis det enda som betyder någonting, det enda hon anser sig vara riktigt bra på. Hon ser sitt eget värde i förhållande till sin egen rankingpoäng. Hennes pojkvän och senare äkta make, Eric Oberdorf, började spela tennis först i slutet av tonåren och ser sporten mer som någonting han håller på med just nu, men tennis är bara ett av många val han har gjort, en av många möjligheter. För Willy är Erics inställning omöjlig att förhålla sig till, för henne är tennisen allt men för hennes man skulle den lika gärna kunna bytas ut mot valfri annan sport eller karriär. Tennis är någonting som Eric gör, det är inte vad han är.

När Willy och Eric träffas är Willy en bättre och mer erfaren tennisspelare än vad Eric är, men med tiden lyckas Eric besegra Willy, i en ödesdiger match som utspelar sig på deras första bröllopsdag. Eftersom män har mer muskelmassa än vad kvinnor har är detta naturligtvis ofrånkomligt, men för Willy kommer det ändå som en fruktansvärd kalldusch. Erics överlägsenhet får hennes att ifrågasätta sin egen kompetens, vilket för Willy innebär ett ifrågasättande av sitt eget existensberättigande. När Eric besegrar Willy och när Erics rankingpoäng börjar närma sig Willys slår någonting slint inuti henne, plötsligt är den självsäkerhet och den självklara attityd som alltid har varit hennes som bortblåst.

När jag nu läser den här romanen igen, denna gång på svenska, slår det mig igen hur unika Lionel Shrivers kvinnoporträtt faktiskt är, vilket i sig bara är ännu en påminnelse om hur fattiga det litterära rummets kvinnobilder överlag är. Det finns ett stort demokratiskt underskott här och man förstår det först när man stiftar bekantskap med Lionel Shrivers författarskap. Vem mer än hon tecknar dessa besvärliga och komplexa kvinnoporträtt? Vem mer än hon tecknar dessa kvinnor, i en mening tomboys, utan att sexualisera dem (som exempelvis hos Nina Bouraoui) och utan att överbetona deras kvinnliga sårbarhet (som exempelvis hos Joyce Carol Oates)? Margaret Atwood gör det eventuellt, lite grann, någon gång då och då. Fast inte så det stör. Att ingen ens verkar sakna dem gör mig ledsen.

Man kan tycka att Lionel Shriver lätt kommer bort bland allehanda kvinnliga amerikanska författare, därför kan det vara av vikt att påpeka att Shriver INTE är någon Jodi Picoult. Shriver är heller INTE någon Alice Sebold. Med andra ord skriver Lionel Shriver inte översentimental americana för hemmafruar och tonårsflickor, och tack gode gud för det. Shrivers berättelser (och här menar jag ”berättelser” i dess väldigt enkla och för mig självklara betydelse) skiljer sig från dem som så många andra amerikanska författare berättar, och det har med hennes kvinnliga romangestalter att göra. Shrivers kvinnliga romangestalter beter sig inte som kvinnliga romangestalter brukar bete sig, som kvinnliga romangestalter förväntas bete sig. Willy Novinsky är John McEnroe medan Eric Oberdorf är Stefan Edberg. Willy slänger sitt tennisracket i marken, skriker och stampar, larmar och gör sig till, skäller ut domaren, svär och blir förbannad, till sin makes stora förtret, den iskallt kontrollerade Eric. Som tjej förväntas man spela för att det är ett trevligt sätt att umgås eller för att kontrollera vikten snarare än för att vinna, man får det i sig med modersmjölken, detta att kunna ta ett nederlag på ett socialt accepterat sätt (som någon slags sorglig förberedelse inför det verkliga livet). Att göra revolt mot något sådant och på allvar vara en riktigt dålig förlorare är helt enkelt fruktansvärt okvinnligt.

När vi nu lever i ett västerländskt samhälle baserat på den liberala framstegstron, hur förhåller man sig då till käppar i hjulet i form av undermålig biologi? Hur förhåller man sig som kvinna till insikten om att det inte spelar någon roll hur mycket man tränar eftersom man ändå aldrig kommer att vara starkast? Det kommer alltid att finnas en man som är starkare och inga sociala konstruktioner i världen kan råda bot på det. Kvinnor kommer aldrig att få fysisk jämlikhet utan doping, det är ingenting att orda om och vissa sura äpplen får man helt enkelt lov att bita i, men hur förhåller man sig till det som professionell sportutövare, det är det jag är intresserad av. Hur kan man inte förvandlas till en ilsken och missunnsam Willy Novinsky med insikten om det?

Lionel Shriver har, på blodigaste allvar, skrivit en bok om kvinnligt loserkomplex. Jag tycker att det är helt underbart. Visst, språkligt sett är Shriver inte alls på samma nivåer i Dubbelfel från 1997 som hon är i exempelvis Dagen efter som skrevs tio år senare, men den karakteristiska Shriverska känslan är den samma, här lite råare och mindre behandlad än i senare verk. Dessvärre kan jag tycka att den svenska översättningen har slipat ner de vassa kanterna lite väl mycket, så om man har möjlighet så tycker jag att man ska läsa Shriver på originalspråk. Men läsa henne, det bör man absolut göra.

…

The Diary of a Teenage Girl: An Account in Words and Pictures

"I hate men. I hate their sexuality unless they are gay or asexual or somehow different from the men I’ve known. I hate men but I fuck them hard hard hard and thoughtlessly because I hate them so much. At least when they’re fucking me, they’re not looking at me. At least I can close my eyes and just hate them. It’s so difficult to explain."

The Diary of a Teenage Girl är en roman av Phoebe Gloeckner. Ibland byter den skepnad och blir en grafisk roman. Vissa partier är i skriven text och andra nedtecknade i serierutor och Gloeckner har utöver detta illustrerat sin text med egna bilder. Alltihopa känns väldigt spontant och D.I.Y (och inte på det dåliga sättet). The Diary of a Teenage Girl är skriven i dagboksform. Brutalt ärlig är kanske att överdriva, men vad jag förstår bygger boken på Phoebe Gloeckners egen dagbok från 70-talet. Gloeckner säger dock själv att man inte ska ta det självbiografiska inslaget på alltför stort allvar (men det gör man naturligtvis ändå).

PHOEBE GLOECKNER: "It’s not so important to me that a story is "the truth" in a literal sense, even when I’m writing something that has a basis in my own experience. I’m not creating documentary; I’m after some sort of emotional truth, like any artist, I think."

Innehållet stämmer rätt väl överens med berättelserna i Gloeckners grafiska album A Child’s Life, här finns moderns pojkvän som tar hennes oskuld, här finns Tabatha som stoppar i henne quaaludes och låter män våldta henne i nersövt tillstånd, här finns sex, droger och serier. Och ännu mer sex, så där tonårsbrådmoget och lätt besatt beskrivet. ("I love fucking.")

Kontrasten mellan det tecknade berättandet i A child’s Life och det nedskrivna berättandet i The Diary of a Teenage Girl är intressant, hur samma berättelse kan upplevas på så olika sätt beroende på formen. Ta förhållandet mellan den unga Minnie (Gloeckners alter ego) och Monroe, hennes alkoholiserade mammas lika alkoholiserade on/off-pojkvän, som exempel: I serieversionen framstår Minnies och Monroes sexuella förhållande som något med ett större inslag av övergrepp och äckel än vad som är fallet när det beskrivs i Minnies "dagbok". I A child’s Life tecknas "Monroe" som en gigantisk man i förhållande till den unga späda skrevande flickan, hans könsorgan spänner över hela sidor. I The Diary of a Teenage Girl beskrivs det sexuella förhållandet mer som ett kärleksförhållande, sett ur Minnies synvinkel. Låt vara ett väldigt ojämnlikt och opassande sådant.

Phoebe Gloeckner är inte ute på något korståg mot sex i sig, snarare verkar hennes intresse ligga i det kvinnliga perspektivet, eller kanske snarare i "flickans" perspektiv. Minnie blir på många sätt utnyttjad av Monroe, som är äldre och (eventuellt) mer känslomässigt stabil, å andra sidan visar Minnie ett äkta sexuellt intresse som inte enbart består i att göra den manlige motparten nöjd. Ett intresse som när det uttrycks alltför explicit gör Monroe arg och illa till mods och får hans eget sexuella intresse att minska.

PHOEBE GLOECKNER: "I want to make a movie. And I keep talking about it, but I really really wanna do it. And I see so many things that piss me off. Things like Lolita really piss me off. And this movie I want to make, it’s gonna be so much from a girl’s point of view, like I wanted the book to be. It’s hard, because we’re trained to see things from a man’s point of view. Even women expect the woman to take her shirt off in the movie. Those images become sexualized to women, too. Because that’s what means sex in this society: the naked woman picture."

Eftersom flickan karakteriserar sex i sig själv kan hon aldrig vara den sexuellt drivande i relationen, hon är inte den som får saker att hända, hon är den som saker görs med. Hennes oskuld "tas" enligt konventionellt språkbruk. Oavsett om hon är pådrivande eller inte är hon ändå inte den som har tolkningsföreträdet vad gäller hennes egen sexuella upplevelse. Hon har inte sex, hon är sex. (Ja, jag vet, tråkig radikalfeminism, men ändå. Teorier är till för att användas och om skon passar så använd den, liksom.) Gloeckners bok visar på svårigheterna för det kvinnliga sexuella subjektet att frigöra sig från, eller att omtolka, sociala sexuella diskurser på egen hand. Vilket påminner mig om Helenas och Dianas diskussioner om Natascha Kampusch i Isabella Varricchios Pioner. Hur de två kvinnornas version av Kampuschs fångenskap står i stark kontrast till de två männens självklara förhållningssätt till den inspärrade Natascha. För övrigt finns det ganska många gemensamma nämnare mellan The Diary of a Teenage Girl och Varricchios Pioner, även om formen och språket skiljer dem åt. När den tonåriga Minnie skriver i sin dagbok skapar hon ett eget rum där hon kan uttrycka sina tankar fritt och där hennes egen version av det inträffade är den allenarådande, liksom Helena och Diana i Pioner försöker att skapa ett alternativt rum i rummet där deras egna blickar ska föda ordningen.

Samtidigt är de bara flickor, och flickors blickar föder inte ordningen. Vilket både Gloeckners och Varricchios böcker också så tydligt visar på.
 

Phoebe Gloeckner (Foto: Sugarfreak)

PHOEBE GLOECKNER: "But I think that the laws about pornography–I mean, you can show a woman with her legs spread and some spray on her to make her look like she’s all hot and bothered, right? And then you can’t show an erect penis. I mean, tell me why? I’ve said this before, but, a man can pick up a Playboy and see a beaver shot and jerk off on it thinking, "Oh, she wants to get fucked". But Playgirl magazine has flaccid penises. I mean, who’s gonna pick that up and think, "He wants to fuck me"? You’re not. I think those laws were made because men are homophobic and also afraid of women’s sexuality. It’s men who make those laws. It’s really totally arbitrary and doesn’t make a lot of sense to me. And so the sexuality has been kinda trained out of women and homosexual men in our society. It’s not expressed. Maybe it’s beginning to be expressed. Anyway, this pisses me off."

Phoebecitaten är hämtade härifrån.

Hur Diablo Cody strippade ihop pengar till en Toyota

"Jag jobbade alltid samma pass på peepshowen; från klockan sex till midnatt. När jag väl lagt in min genomskinliga ‘Slim Jane’-analplugg i skåpet och tagit av mig min glidmedelskladdiga bikini satt de återstående dockorna och gäspade över sitt spetsade kaffe."

"Vissa kvällar, när jag gjort många dildoshower, brukade jag gå omkring hjulbent för att illustrera förödelsen i skrevet – ett litet skämt som alltid äcklade tjejerna som var egendomligt känsliga för jobbets små olägenheter."

Jaha. Diablo Codys strippbok, vad ska jag säga? Diablo Cody, eller Brook Busey som hon hette en gång i tiden, är mest känd för att ha skrivit manus till anti-abortfilmen Juno, som hon även vunnit en Oscar för. I Den osannolika strippan beskriver hon sina upplevelser som strippa på ett, enligt baksidestexten, "komiskt och distanserat" vis. I Den osannolika strippan berättar hon om hur hon jobbar i Paris, Texas-liknade bås där hon stoppar upp mynt i muttan* och hur kunder spritzar plexiglasrutan som skiljer dem åt. Hon berättar om hur hon naken från topp till tå rullar sig i drickspengar inför en manlig upphetsad publik, efter avslutad "trosauktion" på strippklubben där hon jobbar. Hon berättar om "sängrummen" på klubben där hon klär av sig naken och juckar mot männen tills de kommer i byxan samtidigt som hon skriksjunger Nelly Furtados I’m Like a Bird. 60 dollar tjänar hon på det. 20 dollar får hon för en lapdance. Klubben tar hälften.  

Är det sexigt? Nä, det verkar mest tragiskt, speciellt när Diablo jobbar på en klubb där "gratis varmkorv" verkar locka fler kunder än de nakna tjejerna som jobbar där. I en annan episod beskriver hon något som kallas "Våta, vilda nätter", vilket går ut på att män med vattenpistoler får spruta vatten på tjejerna på scenen. Det verkar oftast gå till så att tjejerna bara sätter sig med ena benet över huvudet och låter männen spruta sina vattenstrålar rakt in mellan benen på dem. ("Det var världens första interaktiva sköljspruta!" skrockar Diablo Cody, på sitt "komiska och distanserade" vis.)

Diablo Cody är en söt och charmig tjej med en collegeexamen och ett arbete på en reklambyrå, ändå står hon naken och juckar till Warrantlåtar till klockan fem på morgonen i sunkiga lokaler för hundra dollar/kväll. Senare säger hon även upp sig från reklambyrån (för mycket att hålla reda på tydligen) och börjar stoppa upp mynt i muttan på heltid. Som läsare sitter man mest som ett stort frågetecken. Alltså, ingen moralisk indignation från min sida, vill man visa muttan för pengar så tycker jag att man ska göra det, det skiter väl jag i. Det är mer själva grejen att det nödvändigtvis måste etiketteras som någon form av feministiskt frigörelseprojekt som jag vänder mig emot. Jag menar, kom igen. Snarare är det väl så att Diablo Cody får en kick av vetskapen om att män vill knulla henne, och att denna ständiga jakt efter kickar utvecklar sig till en form av beroende. Inget fel i det egentligen, men hur tröttsamt är det inte att manlig kukuppskattning alltid verkar fungera som någon form av universalmedel mot dålig självkänsla? Kan man inte finna kraften någon annanstans liksom, kan man inte läsa Mia Törnblom eller nåt istället? Inte för att jag direkt vill tipsa om Mia Törnblom, hon skriver som en kratta, men ni fattar vad jag menar.

Sen det här med att Diablo Cody drömmer om att ha råd att köpa en Toyota, och Cody är ändå medelklass så det är ingen working class hero-historia direkt, det är någonstans där som det VERKLIGEN spricker för mig. Ursäkta mig, men en Toyota? Att hon inte ens har stake nog att vilja ha en cool retrobil liksom? Hon borde väl vilja ha en rosa Cadillac? Eller en svart 70-tals Trans Am? Eller det kanske bara är jag som har sett Freaks and Geeks och That 70’s Show för många gånger och därför tycker att det är skithäftigt att köra Trans Am, men det är fanimej retro i alla fall, och Diablo Cody ÄR en retrotjej! Hon är urtypen för den där tjejen som gillar Bettie Page och typ Lagerhausinredning. Hon borde INTE vilja ha en sabla Toyota, det är allt jag säger. Noll coolhetspoäng från den sura svenska domaren med de ihopknipta låren.

Men oroa er inte, hon juckar ihop till sin efterlängtade Toyota och sedan förlovar hon sig med sin darling Jonny, som naturligtvis tycker att det är hur häftigt som helst att Cody strippar ihop pengar till hushållet. Slutet gott, allting gott. (Fast det verkar som om det har spruckit med Jonny sedan boken skrevs…)

* Ursäkta det bonniga ordvalet, men jag var inte helt bekväm med att skriva "fittan".