Aldrig ensam, alltid ensam?

Per Hagmans senaste roman är både hans hittills mest omfångsrika och hans mest optimistiska så här långt. Den är uppbyggd som en Hollywoodfilm och levererar därefter (stundtals påminner den faktiskt om en film av Richard Linklater, hur mycket Hagman än torde hata en sådan liknelse). Per Hagman älskar glamourens baksida, han älskar hur det lyxiga framstår som en aning sjaskigt om man vänder på det, vrider det en aning åt andra hållet. Hans romangestalter söker sig alltid dit, dit där man kanske inte borde söka sig, på ständig jakt efter det lägsta låga, det där som ska göra en ren igen.

Vem har inte en gång tänkt att man borde ligga med den man inte borde ligga med, i tron att livserfarenhet stavas så?

Det smutsiga, det ”darka” som Sophie kallar det. Man kan vara i det, men man får aldrig bli det. Allting måste vara ”bara på skoj”. Allting är en låtsad lek, allting är ett avståndstagande närmande, en sexuell akt utan ömhet. Att sälja sig, ta kontrollen över begäret, i en slags vilja att gå över den där gränsen som ingen egentligen ens har pekat ut. Bara för att man kan. Och varför skulle man inte? Självständigheten, friheten, den eftersträvade. Den ouppnåeliga, den ihåliga. Att våga skala av alla lager tills endast den hårda svarta kärnan återstår. Att våga förkasta det som andra människor värderar så högt. Sin oskuld. Sin renhet. Utan att känna skam.

Både Sophie och Erik säljer sig. Och där finns ingen som säger till dem att ni borde kanske inte. I Hagmans romaner finns aldrig någon motvikt till det smutsiga sköna, där finns bara mer smutsigt skönt, i en aldrig sinande ström av dåliga affärer och oanständiga förslag. En degenererande vattenvirvel. Ingen är immun mot smutsen i längden. Ingen är. Därför går man ännu längre i en naiv förhoppning om rening, frälsning eller vad som helst som är vitt och sprött. Först super man sig full, sedan super man sig nykter igen. Fattar du?

Vänner för livet känns som en mognare När oskulder kysser. Man skulle kunna anse att Hagman gör det för enkelt för sig här, men snarare krånglade han väl till det onödigt mycket i När oskulder kysser. Att Hagman vågar låta flera hundra sidor gå innan huvudpersonerna ens möts är ganska talande för hur långsam den här romanen är. Hade jag varit Hagmans redaktör hade jag förmodligen bett honom att renodla berättelsen en aning och stryka vissa i mitt tycke överflödiga partier, men då hade också en del av de människor som romanen är uppbyggd kring försvunnit. Och Per Hagman skriver ju om människor. Han vill gärna att så många som möjligt ska få plats i hans stora kärleksroman.

Persongalleriet ser ut ungefär som det brukar i Hagmanland, äldre förmögna kvinnor, unga sökande män med någon form av barnsligt leende, glamourflickor som fått sig några törnar, ni vet, en och annan oljeshejk tittar förbi, och så män som sitter i barer. Dessa gubbfranska män, alla dessa hål i väggen-liknande kvarterskrogar och dess något ljusskygga klientel. Även om Erik och Sophie är huvudpersonerna är nästan kärleken till alla de andra av romanens skugglegender den tydligaste och klaraste. Det finns en renhet i tecknandet av dem. Nästan en slags ömhet.

När Erik och Sophie, någonstans efter halva boken, äntligen har träffats så låter Hagman ändå ytterligare 300 sidor fyllas av anekdoter och udda bifigurer. Allting som är en aning vid sidan av samhället romantiseras, som sig bör i en roman av Per Hagman. Men ändå, hundratals sidor där huvudpersonerna inte gör mycket annat än att beställa in otaliga karaffer med rosévin, hur recenserar man sånt? Man får väl gå på känsla, antar jag. Trots att jag gråter lite grann när Erik och Sophie som av en händelse slutligen befinner sig i samma sjaskiga bar efter alla dessa hundratals sidor, så är det bestående intrycket av Per Hagmans senaste roman ändå mest en längtan efter salta, spröda pommes frites.

12 kommentarer

Filed under svenskt

Ah, but I was so much older then. I’m younger than that now.

Jag har under min uppväxt ägt sammanlagt tre The Cure-album: Boys Don’t Cry, Kiss me, Kiss me, Kiss me och Wild Mood Swings. Det sist nämnda sålde jag för trettio spänn, jag tror att jag köpte ett paket cigaretter för pengarna. The Cure har med andra ord aldrig varit mitt favoritband. Det var inte min gamla bästis favoritband heller, men jag minns att hon och jag satt och lyssnade på Pornography och verkligen försökte förstå. Vad grejen var. Men vi fattade ju aldrig. Vi lyssnade på pop istället. ABC and 123 and nothing really matters to me och sånt. Skjut oss då.

Coco Moodyssons hjältinna (alter ego?) i Cure-faniga seriealbumet Jag är ditt fan in i döden däremot, hon fattar. Hon gillar alla de där tråkiga Pornography-låtarna som aldrig tar slut. Alla de där låtarna som gör en självmordsbenägen. Hon gillar till och med livealbumet Paris, det som alla varuhus alltid hade nice price på under hela min ungdomstid. Min bästis ägde det. Vi lyssnade, vi fattade inte. Morrissey förstod vi oss på, men inte Robert Smith. (Ibland tror jag att det är tidningen Pops fel att min skivsamling är så trist. Det finns några män som skrev i den tidningen som har fått mig att köpa ett antal tråkiga plattor som jag egentligen aldrig har gillat men som jag har lyssnat på ändå. Och intalat mig själv att jag har gillat. Nu när jag är närmare trettio än tjugo kan jag erkänna det för mig själv också. Nu kan jag sitta i min öronlappsfåtölj och spela Bruce Springsteens Born in the U.S.A.-platta från första till sista låten helt utan att skämmas. Välkommen ljuva ålderdom.)

Moodyssons 39-åriga huvudperson är i London och ska se The Cure spela för första gången i sitt liv. Hon är deras allra största fan, hon älskar Robert Smith mer än livet. Det är dödligt allvar. Innan konserten möter hon upp några fans som hon lärt känna genom ett internetforum. Hon blir benämnd med sitt internetnick; IfOnly2Night. Albumet växlar mellan att återge timmarna före, under och efter Cure-konserten och att zooma in IfOnly2Night på hotellrummet efteråt. Där sitter hon och rabblar upp detaljkunskaper om Robert Smith som befunne hon sig i trance eller framför en kamera i en dokumentärfilm. Albumet bygger med stor säkerhet upp en gnagande desperation och jag inväntar med spänning den rafflande upplösningen, men när den väl kommer blir jag osäker på om det hela är en dröm eller om det är verklighet. Ungefär som man kan känna inför en textrad signerad Robert Smith. Men Moodyssons album är ändå mer än bara nostalgi för de mest inbitna fansen, Moodysson lyckas med enkla medel fånga den desperation som idoldyrkan så ofta innebär. Hur kärleken till musiken övergår i en besatthet av den som skapat den, vilket leder vidare till tvångsmässig konsumtion av saker som idolen rört vid eller sett på eller omtalat. Som gör att man vill vara nära vem som helst som någon gång själv varit nära idolen.

Men idoler är nästan alltid en källa till besvikelse (”Heavenly Nobodies” för att citera Lush). Min ungdoms intensiva idoldyrkan av olika killar i olika band dog rätt snart efter att min bästis hade börjat ligga med killarna i de där banden vi gillade. Det kunde jag dessvärre inte acceptera. Att hon hade sovit över på det-där-bandet-vi-gillades hotellrum. Att det-där-bandet-vi-gillade bara var ett gäng killar som drack öl och låg med tjejer på hotellrum. Och de hade inte ens sagt något intressant eller spännande, de hade varken citerat Rimbaud eller spelat några nya hemliga låtar, de hade inte berättat om sin trasiga barndom för henne, de hade bara kollat på MTV och kedjerökt. Och en av dem hade legat med min bästis. Och sedan hade hon gått hem. Och det var hela historien. Då tröttnade jag.

Och efteråt, när jag frågade henne om hon hade tagit bilder på bandet, så bara himlade hon med ögonen och sa att jag var så himla barnslig. ”Är du tolv eller?” Hon sa det ofta sedan. ”Är du tolv eller?”

Lämna en kommentar

Filed under svenskt

My feelings towards the vaginacarriers (pausbilder)






Har ni sett Lars von Triers AntiChrist? Varför har ni inte sagt något? Jag hade bara läst Maria Sveland i DN. Ni fattar? Jag hade ingen aning. SÅ JÄVLA BRA. Har inte sett en så bra film sedan Paraplyerna i Cherbourg gick som eftermiddagsmatiné på SVT, och det är typ två år sedan.

Lasse är bäst. Ingen protest.

3 kommentarer

Filed under danskt

den störste överdriftskonstnären jag känner

Es ist alles lächerlich, wenn man an den Tod denkt.


Min överdriftskonst har jag drivit så långt, att jag utan vidare kan kalla mig för den störste överdriftskonstnären jag känner. Jag känner inte någon annan. Ingen människa har någonsin drivit sin överdriftskonst så till sin spets, sade jag till Gambetti, och därefter, att jag, om man någon gång kort och gott skulle fråga mig vad jag då egentligen och i hemlighet är, bara kan svara, den störste överdriftskonstnären jag känner.

[…]

De stora existensöverbryggarna har alltid varit stora överdriftskonstnärer, vad de än var, vad de än åstadkom, Gambetti, gjorde de det till slut dock bara genom sin överdriftskonst. Den målare som inte överdriver är en dålig målare, den musiker som inte överdriver är en dålig musiker, sade jag till Gambetti, liksom den författare som inte överdriver är en dålig författare, fast det kan ju också hända att den egentliga överdriftskonsten består i att underdriva allting, då måste vi säga att han överdriver underdriften och på så sätt gör den överdrivna underdriften till sin överdriftskonst, Gambetti. Det stora konstverkets hemlighet är överdriften, sade jag till Gambetti, det stora filosoferandets hemlighet är det också, överdriftskonsten är över huvud taget intellektets hemlighet, sade jag till Gambetti…

Jag föredrar egentligen när Bernhard håller sig under 300 sidor åt gången, portionsförpackad, men Utplåning: ett sönderfall är så BOMBASTISK att jag aldrig kan sluta bläddra i den. Det finns så mycket där. Jag blir aldrig färdig med den. En bok att äga. Ja, jag borde verkligen äga den (jag har lånat om den från biblioteket ända sedan i höstas). Vem sitter på alla exemplaren? Sälj ett till mig, någon.

4 kommentarer

Filed under österrikiskt

Och Dolores dör fortfarande i barnsäng

Och så har vi det där underliga maskulina problemet. Nu är jag inte längre en trevlig flicka. De tjurar, om man inte ger med sig, och de föraktar en, om man gör det. Intelligenta män måste avsky sig själva för att de är såna. Deras brist på logik.

– Ur John Fowles Samlaren.

För några år sedan gick jag en skrivarkurs (didn’t we all?) och då brukade vi sitta i smågrupper och ha textsamtal och läsa varandras texter och ge kommentarer och konstruktiv kritik och sånt där. Jag skrev på en roman om små barn med ätstörningar då (fråga inte, det blev en riktigt jävla dålig roman av det), och jag minns att mina kursare sa saker som ”det där är inte realistiskt” och ”så där gör inte barn, dom stoppar inte fingrarna i halsen” och jag tänkte att amen va fan det skiter väl jag i, om det är realistiskt eller inte? Jag ville ju bara skriva snygg text.

Musiken och ljuset flödade i rummet. Jag kunde aldrig sluta välja från jukeboxen. Far fick tuta flera gånger innan jag släpade mig bort till bilen. Innan jag gick därifrån lade jag i mer pengar så att musiken skulle fortsätta när vi inte längre var där, jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande.

Så skriver Sara Stridsberg i Darling River och jag tänker att den sista meningen där inte heller är helt realistisk. Jag tänker att barn inte resonerar så, inte tänker de tankarna; jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande (men vad vet jag, ni kanske var små självbespeglande barn hela bunten?). Jag vet inte hur det är för er, men själv har jag aldrig lyckats glömma bort att det är en roman jag läser när det faktiskt är en roman jag läser. Hur bra den än är. Hur välskriven den än är. Den typen av litterär eskapism då tid och rum försvinner och bara boken existerar har tyvärr aldrig varit möjlig för mig. Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare (”Kanske har jag läst för många böcker för att riktigt kunna uppskatta böcker som något annat än just böcker; böcker skrivna av författare som antingen gör det bra eller som gör det mindre bra”).

Darling River är en väldigt välskriven roman men den är också väldigt mycket en roman, den är en roman-roman (den bär inte direkt ”det självupplevdas prägel” som man säger när man pratar om ett vittnes trovärdighet). Stridsberg ger oss egentligen ingenting annat än bilder, oftast snarare stillbilder än längre sekvenser, låter som alltid estetik gå före budskap (å andra sidan kan en alltför sammanhängande berättelse framstå som inövad och därmed falsk). Hon byter aldrig fokus, metaforerna är genomgående de samma från början till slut, berättandet lever som i ett vakuum, ett akvarium med färgglada döda fiskar, uppspikade fjärilar på väggen. Omgivningarna skiftar men bilderna är de samma. Med tanke på hur mycket bilåkande som texten är uppbunden kring så är det en märkligt stillastående roman. Även om man sätter in dessa (ack så) vackra och sorgliga bilder i sitt sammanhang så är det fortfarande samma objektifiering av den unga flickans kropp och kön, samma kronbladsliknande metaforer, rosor, skåror, rosa tuggummibubblor. Och Dolores dör fortfarande i barnsäng.

Det förvånar mig inte alls. Stridsberg har alltid satt språket och bilderna i första rummet, och hon offrar utan tvekan en romangestalt för språkets musikalitet, hon är den nutida svenska prosans allra största fjärilssamlare. Så är Darling River också vårens vackraste fotoalbum.

Fjärilssamlare, som oftast sätter stor vikt vid bevarandet av vingarnas färg och mönster, väljer oftast att artbestämma sina exemplar genom att jämföra dem med bilder i en bok.

Källa: Wikipedia

8 kommentarer

Filed under svenskt

”You know Jules, there is the brink of insanity and then there is the abyss, which obviously you have fallen into.”

Det här är en bra låt med Kim Wilde (dessvärre tråkig behind the scenes-video, i det avseendet är Cambodia-videon bättre). Jag tycker ofta om låtar som låter som om de hade kunnat vara med på soundtracket till en highschoolfilm från typ -85. 80-talets highschoolfilmer handlar nästan alltid om kärlek, det som skiljer de där rullarna från klassiska romantiska komedier, sådana där som Julia Roberts har gjort så många av, är att i den senare filmkategorin spelas ofta en ballad när de två som är kära får varandra. I 80-talsrullarna är det däremot lite mer upptempo som gäller (men gärna med ett litet sorgset stänk i någon brygga). Det kan i och för sig ha att göra med att de flesta highschoolfilmer från 80-talet slutar på promnight och då är det oftast något fräckt band, förmodligen iklädda illasittande kavajer, som spelar poppig zynth för de dansande skoleleverna. (Tänkte ni på det i sista avsnittet av Gilmore Girls förresten, att när Lorelai och Luke återförenas så spelas det en typisk highschoolfilmslåt? Med tanke på den faiblesse för 80-talshighschoolfilm som teamet som skrev den serien verkar ha haft så är det kanske inte så konstigt egentligen. Jag kan på rak arm påminna mig referenser till både Heathers och Say anything.)

Det som är lite konstigt med de där gamla 80-talsrullarna är att de som borde ha fått varandra inte alltid fick det (nu bortser jag från filmer som Some kind of wonderful och Secret admirer, där pojkens bästa tjejkompis visar sig vara den han borde ha satsat på från början istället för den ytliga populära tjejen). The Breakfast Club är det mest tydliga exemplet, där Molly Ringwalds överklassbrud till karaktär får Judd Nelsons struliga dito medan stackars Ally Sheedy, som spelar ”the basket case”, får nöja sig med jocken spelad av Emilio Estevez. (För att inte tala om stackars Anthony Michael Hall, han får ingen alls. Inte heller i Sixteen Candles får han komma i närheten av Molly Ringwald.) Så inte okej det där. Judd och Molly, det kommer inte att hålla, det ser man ju. Judd borde naturligtvis ha varit med Ally, det är så glasklart, de två hade kunnat förstå varandra, men så där funkar det tyvärr inte alltid i 80-talshighschoolrullar. Judd Nelson-typerna och Ally Sheedy-typerna får sällan varandra, men så är det väl i och för sig i verkligheten också. Judd Nelson-typerna vill inte ha någon som är som dem själva, som ser ut som dem själva, som skulle kunna förstå var de kommer ifrån, de vill ha Molly Ringwald. Story of my fucking life att Judd Nelson-typerna alltid ville ha Molly Ringwald. Det ville ju alla. Till och med Duckie i Pretty in Pink vill ha Molly Ringwald, och borde ha fått henne också, men Andrew McCarthys överklassnubbe gick före och fick hångla upp henne på den där parkeringsplatsen. Fel, fel, fel! Å andra sidan fick Andrew McCarthy aldrig yuppie-Leslie i St. Elmo’s Fire, trots att han borde ha varit det självklara valet för henne. Hur kunde hon inte välja Kevin?*

Jag brukar ibland tänka att mina drömmars man är Andrew McCarthys karaktär Kevin i St. Elmo’s Fire, fattar ni vilken typ jag menar? Det är den där typen som John Cusack har spelat så många gånger, uppblandat med en släng av Billy Crystal i När Harry mötte Sally och en dos Woody Allensk dialog (förslagsvis ur Annie Hall). Men å andra sidan, om man skulle träffa den mannen och leva med den mannen, vad skulle finnas kvar till en själv att vara då? Eftersom kaka inte får söka maka enligt klassisk filmlogik så måste det ju innebära att jag skulle bli tvungen att spela hans kvinnliga motpart, det vill säga jag skulle vara tvungen att vara typ beigea yuppie-Leslie, ordentliga Meg Ryan eller Daphne Zunigas sjukt tråkiga karaktär i The Sure Thing (hon som är så repressed). Hur kul hade det varit? Det går ju inte att både vara Andrew McCarthy/John Cusack/Billy Crystal/Woody Allen och att ligga med Andrew McCarthy/John Cusack/Billy Crystal/Woody Allen.**


Kolla här, Daphne Zuniga får ju inte ens stå i förgrunden, hon får stå bakom John Cusack och titta trånande på honom. Skittråkig roll att spela ju.

Nej, i egenskap av varandes Ally Sheedys Allison i The Breakfast Club får jag med andra ord lov att nöja mig med Emilio Esteveztyper, det vill säga så kallat ”normala killar” som kan balansera min quirkiness. Det är som det är och som det alltid har varit.


Hey, I like all that black shit…

* Jaja, St. Elmo’s Fire är kanske inte direkt typexemplet på en highschoolrulle, men det är ju samma skådespelare som var med i alla de där filmerna.
** Jag vill inte ligga med Woody Allen alltså, det är mer en metafor. Jag är inte galen.

1 kommentar

Filed under amerikanskt

A perfect day for Bananafish

Jag läser J.D. Salingers novellsamling Nine stories, eller det gör jag ju inte riktigt, jag läser snarare Till Esmé – kärleksfullt och solkigt, den svenska översättningen av Nine stories. (BIRGITTA HAMMAR har översatt den, det måste man skriva enligt Die Kaschemme, annars är man ohyfsad och det vill jag ju inte vara.) Hursomhelst, jag tycker ju mycket om Salinger och har gjort så ganska länge, jag har aldrig direkt reflekterat över hans eventuella ytlighet tidigare men det är tydligen en återkommande kritik av hans texter, jag har alltid främst sett honom som en författare som skriver SNYGG TEXT. Jag skriver att jag älskar Franny and Zooey och det gör jag, eller gjorde i alla fall när jag läste den för ganska många år sedan, och den främsta anledningen till att jag älskade den hade verkligen ingenting med zenbuddhism eller dylikt att göra, nej, jag tyckte snarare att den var så snyggt skriven. Japp. Jag älskar badrumsscenen, och jag skriver scenen eftersom det är som en scen, en filmscen. Badrumsscenen i Franny and Zooey är en av de bättre filmscenerna någonsin, fast i bokform. Jag älskar hur Salingers text glider över romanfigurerna, zoomar in dem och stannar så, länge länge… Den är skriven precis så som jag önskar att filmer ska vara, med scener som bara fortsätter. Jag tycker att det är så otroligt snyggt. Jag tycker om hur exakt hans prosa är när den är som bäst, hur den skapar som en… air av någonting. Han får det att se så enkelt ut, som i det här stycket t.ex., vilket är hämtat ur A perfect day for Bananafish (en av Salingers mer kända noveller, ni kan läsa hela här.):

THERE WERE ninety-seven New York advertising men in the hotel, and, the way they were monopolizing the long-distance lines, the girl in 507 had to wait from noon till almost two-thirty to get her call through. She used the time, though. She read an article in a women's pocket-size magazine, called "Sex Is Fun-or Hell." She washed her comb and brush. She took the spot out of the skirt of her beige suit. She moved the button on her Saks blouse. She tweezed out two freshly surfaced hairs in her mole. When the operator finally rang her room, she was sitting on the window seat and had almost finished putting lacquer on the nails of her left hand.
She was a girl who for a ringing phone dropped exactly nothing. She looked as if her phone had been ringing continually ever since she had reached puberty.
With her little lacquer brush, while the phone was ringing, she went over the nail of her little finger, accentuating the line of the moon. She then replaced the cap on the bottle of lacquer and, standing up, passed her left–the wet–hand back and forth through the air. With her dry hand, she picked up a congested ashtray from the window seat and carried it with her over to the night table, on which the phone stood. She sat down on one of the made-up twin beds and–it was the fifth or sixth ring–picked up the phone.
"Hello," she said, keeping the fingers of her left hand outstretched and away from her white silk dressing gown, which was all that she was wearing, except mules–her rings were in the bathroom.
"I have your call to New York now, Mrs. Glass," the operator said.
"Thank you," said the girl, and made room on the night table for the ashtray.

She was a girl who for a ringing phone dropped exactly nothing. She looked as if her phone had been ringing continually ever since she had reached puberty.

Hur snyggt får man skriva egentligen? Läs de där två meningarna igen. De är nästan perfekta. Jag älskar inte hela A perfect day for Bananafish, såsom för så många andra lämnar slutet mig oförstående, men jag skulle aldrig drista mig till att kalla det cineastiska hos Salingers texter för ytlighet.

7 kommentarer

Filed under amerikanskt