På den högstadieskola där jag gick förväntades vi läsa åtminstone en skönlitterär bok per termin. Man fick själv bestämma vilken man ville läsa, men om man var osäker rekommenderade vår svensklärare oss gärna en roman. Om man var tjej blev man rekommenderade någon av följande fyra titlar: Inte utan min dotter av Betty Mahmoody, Inte som andra döttrar av Deborah Spungen, Råttornas vinter av Erik Eriksson eller Christiane F’s Gänget i tunnelbanan. Samtliga tjejer i min klass läste åtminstone någon av dessa böcker i sjunde klass, de flesta av oss hann läsa alla fyra innan vi hade slutat åttan. En av de där böckerna, Inte utan min dotter, är en illa skriven anti-iransk bok och det faktum att vår svensklärare tyckte att vi skulle läsa den är ju intressant i sig, men ännu mer intressant är det att hon tyckte att vi skulle läsa de andra tre böckerna, samtliga handlar nämligen om unga kvinnor som lever i samhällets utkant och som knarkar och/eller prostituerar sig.
Min självklara fråga är denna: Ska man verkligen läsa den typen av böcker när man är 13 år gammal? Eller rättare sagt: Ska man verkligen bara läsa den typen av böcker? Var tanken att de där böckerna skulle ha någon sorts avskräckande effekt, att de skulle få oss unga flickor att avhålla oss från knark och prostitution? (Eller från sex överhuvudtaget?) Ärligt talat, när ska vuxna människor lära sig att sådant inte fungerar? I mitt fall var effekten den rakt motsatta, jag blev otroligt fascinerad av de där böckerna, framförallt av Gänget i tunnelbanan. Jag älskade Gänget i tunnelbanan och jag tyckte att knark och tunnelbanor var skithäftigt. Jag ville också ha en pojkvän som hette Detlef och det spelade ingen roll om han gick på ”H”, dvs. heroin, för vi skulle älska varandra så mycket ändå. Boken Gänget i tunnelbanan är en tvättäkta BOATS-bok (based on a true story), den bygger på intervjuer med den unga tyskan Christiane F, som började missbruka heroin och sälja sig på Bahnhof Zoo i Berlin redan som 14-åring. Det finns en film baserad på hennes historia också, Wir Kinder vom Bahnhof Zoo eller som den heter på svenska Vi barn från Bahnhof Zoo. Vi läste inte bara boken, vi såg även filmen i skolan. Jag vill minnas att vi såg den två gånger, i olika ämnen. Läraren släckte ner i klassrummet och vi satt alla andäktiga framför den minimala teven som hade rullats in. Jag tyckte att det var världens bästa film.
Vad jag minns starkast från filmen Vi barn från Bahnhof Zoo är den där scenen när filmens ungdomsgäng springer genom ett stängt köpcentrum mitt i natten och David Bowies Heroes spelas. Efter ett tag tar Detlef, som jag tyckte var jättesöt trots att han hade moppemustasch, tag i Christianes hand och de springer vidare hand i hand tills de kommer upp på ett höghustak med en stor Mercedes-Benzskylt. Det var det absolut mest romantiska och spännande som någonsin hade visats, tyckte jag som 13-åring. Det var så jag ville att mitt liv skulle vara, jag ville springa genom köpcentrum med Detlef om nätterna till tonerna av Heroes (”and the shame, was on the other side…” ). Allt annat i filmen filtrerade jag bort. Jag var tretton år och enbart intresserad av romantik. Den där scenen har förstört mig för resten av livet. Allting romantiskt och spännande som har hänt i mitt liv har jag jämfört med minnet av den där filmscenen.
Några år senare tog jag tåget till Berlin och hängde själv runt på Zoologischer Garten och drack schnapps ur pappersmuggar och inväntade med spänning att någon skulle försöka köpa sex av mig. Jag träffade en gullig tysk tjej också minns jag, hon skulle ”handla” och frågade om jag också behövde. Vi hängde vid förvaringsskåpen. Det var nästan som Vi barn från Bahnhof Zoo på riktigt, det enda som fattades var Detlef, men jag handlade aldrig någonting. Jag prostituerade mig inte heller. Jag tackade nej till gubbarnas förslag. Jag ville nog mest bara vara i närheten av det där, känna lukten av det, vibrationerna av det. Ofta tänker jag emellertid att det enbart är en lycklig slump att jag inte är knarkare. Hade jag träffat en Detlef i den där åldern hade jag utan problem kunnat sätta en spruta i armen och tänkt att ”nu har vi det här gemensamt, nu är det han och jag”. Som Christiane säger till Detlef i boken, att hon vill känna det han känner, hon vill vara en del av det han är. Det är därför hon testar ”H”. Mitt trettonåriga jag har full förståelse för det, jag hade gjort likadant. Romantik var allt när jag gick i högstadiet. Det var sån jag var när jag var tonåring. Min svensklärare spelade ett farligt spel när hon satte den där boken i handen på mig.
Vad som rekommenderades till killarna att läsa? Vad jag vill minnas enbart Dean Koontz. Om de var lite efterblivna och/eller inte läste så bra: Gusten Grodslukare av Ole Lund Kirkegaard.
Böcker jag älskade som tonåring – Del 1
Böcker jag älskade som tonåring – Del 2