den störste överdriftskonstnären jag känner

Min överdriftskonst har jag drivit så långt, att jag utan vidare kan kalla mig för den störste överdriftskonstnären jag känner. Jag känner inte någon annan. Ingen människa har någonsin drivit sin överdriftskonst så till sin spets, sade jag till Gambetti, och därefter, att jag, om man någon gång kort och gott skulle fråga mig vad jag då egentligen och i hemlighet är, bara kan svara, den störste överdriftskonstnären jag känner.

[…]

De stora existensöverbryggarna har alltid varit stora överdriftskonstnärer, vad de än var, vad de än åstadkom, Gambetti, gjorde de det till slut dock bara genom sin överdriftskonst. Den målare som inte överdriver är en dålig målare, den musiker som inte överdriver är en dålig musiker, sade jag till Gambetti, liksom den författare som inte överdriver är en dålig författare, fast det kan ju också hända att den egentliga överdriftskonsten består i att underdriva allting, då måste vi säga att han överdriver underdriften och på så sätt gör den överdrivna underdriften till sin överdriftskonst, Gambetti. Det stora konstverkets hemlighet är överdriften, sade jag till Gambetti, det stora filosoferandets hemlighet är det också, överdriftskonsten är över huvud taget intellektets hemlighet, sade jag till Gambetti…

Jag föredrar egentligen när Bernhard håller sig under 300 sidor åt gången, portionsförpackad, men Utplåning: ett sönderfall är så BOMBASTISK att jag aldrig kan sluta bläddra i den. Det finns så mycket där. Jag blir aldrig färdig med den. En bok att äga. Ja, jag borde verkligen äga den (jag har lånat om den från biblioteket ända sedan i höstas). Vem sitter på alla exemplaren? Sälj ett till mig, någon.

En förkrympt förstadstax från Frankfurt

Jag har skrivit alldeles för mycket om mig själv här på sistone, det blir lätt så när jag ska skriva någonting för jag har haft olika typer av ”personliga” hemsidor/bloggar ända sedan -99 så det där sitter så att säga i fingertopparna. Men tanken har ju ändå varit att just den här bloggen faktiskt ska handla främst om andra saker än om mig själv så här kommer ett jättelångt Thomas Bernhard-citat istället för mer av den varan, och det vill jag bara ha sagt att om ni inte orkar läsa hela så kommer ni aldrig att förstå den här mannens storhet.

”Från Spadolini hade jag sedan märkvärdigt hamnat hos Goethe: hos den högborgerlige Goethe, som tyskarna har klippt och skräddat till sin diktarfurste, hade jag senast sagt till Gambetti, hos hedersmannen Goethe, insekt- och aforismsamlaren med sin filosofiska plocksallad, sade jag till Gambetti, som naturligtvis inte förstod ordet plocksallad, alltså hade jag förklarat det för honom. Hos Goethe, den filosofiske småborgaren, hos Goethe, livsopportunisten, om vilken Maria alltid har sagt, att han inte ställde världen på huvudet, utan stack huvudet i den tyska kolonitäppan. Hos Goethe, stennumreraren, stjärntydaren, tyskarnas filosofiske tumsugare, som för alla händelser och ändamål har fyllt deras glasburkar med deras själsmarmelad. Hos Goethe, som har buntat ihop de banala sanningarna åt tyskarna och låtit Cotta sälja dem som allra yppersta själaspis och låtit skollärarna proppa deras öron fulla med den intill slutgiltig förstoppning. Hos Goethe, som har förrått den tyska själen mer eller mindre för århundraden och som har drillat tyskarnas medelmåttighet med den flit, som jag inför Gambetti betecknade som den goetheska fliten. Hos Goethe, den filosofiske råttfångaren, som jag senast sade till Gambetti. Goethe är brukstysken, sade jag till Gambetti, de, tyskarna, intar Goethe som en medicin och tror på dess verkan, på dess läkekraft; Goethe är i grund och botten ingenting annat än tyskarnas homeopat, hade jag sagt till Gambetti, den första tyska själshomeopaten. De intar så att säga Goethe och är friska. Hela tyska folket intar Goethe och känner sig friskt. Men Goethe, sade jag till Gambetti, är en charlatan, liksom homeopaterna är charlataner och Goethes diktning och filosofi är tyskarnas största charlataneri. Var försiktig, Gambetti, sade jag till denne, var på er vakt mot Goethe. Han fördärvar magen hos alla, sade jag, bara inte hos tyskarna, de tror på Goethe som på ett av världens underverk. Men detta underverk är bara en filiströs filosofisk koloniodlare. Gambetti hade storskrattat, när jag förklarade för honom vad en koloniträdgård är. Det hade han inte vetat. Sammantaget, sade jag till Gambetti, är Goethes verk en filiströs filosofisk koloniträdgård. På inget område har Goethe åstadkommit det yppersta, sade jag, i allt bara uppnått medelmåttighet. Han är inte den störste lyrikern, han är inte den störste prosaisten, sade jag till Gambetti, och hans teaterstycken är i jämförelse exempelvis med Shakespeares stycken som en förkrympt förstadstax från Frankfurt mot en högväxt Berner Sennenhund. Faust, sade jag till Gambetti, vilket storhetsvansinne! Ett totalt misslyckat försök av en skrivande megaloman, hade jag sagt till Gambetti, för vilken hela världen har stigit honom åt hans frankfurtskalle. Goethe, den storhetsvansinnige frankfurtaren och weimarianen, den storhetsvansinnige storborgaren på Frauenplan. Goethe, tyskarnas huvudförvridare, som nu redan i hundrafemtio år har haft dem på sitt samvete och driver gäck med dem. Goethe är det tyska intellektets dödgrävare, sade jag till Gambetti.”

– Ur Utplåning av Thomas Bernhard.

Thomas Bernhard hade förmodligen varit en twittrare av rang om han hade haft tillgång till det mediet när han levde och därtill ansett det vara värdigt att använda sig av. Ingen har ju överanvänt ord som ”hatar”, ”äcklig” och ”avskyvärd” i samma utsträckning som honom, eller för den delen spottat ur sig uttryck i stil med ”en filiströs filosofisk koloniodlare” lika regelbundet och med samma frenesi. Fast det är klart, han hade nog haft svårt att hålla sig till enbart 140 tecken.

GUD VAD TRÅKIG JAG ÄR SOM SKREV DET DÄR SISTA STYCKET, LIKSOM THOMAS BERNHARD SOM TWITTRARE, HAR JAG IDÉTORKA ELLER?

surgubben nu i svensk översättning

Hej bloggen! Jag har inte riktigt tid med dig just nu eftersom jag måste ägna min tid åt att lära mig skillnaden mellan egenmäktigt förfarande och självtäkt och annat i den stilen (största delen av tiden går i och för sig åt till att skriva ner otaliga NJA-nummer med minimala bokstäver i den redan överbelastade lagboken eftersom juristlinjen som alla vet är den mest opedagogiska skitlinjen som finns). Jag vill bara göra er uppmärksamma på att det eminenta bokförlaget Tranan har haft den goda smaken att ge ut ännu en Thomas Bernhardroman på svenska, Gamla mästare. Det visste ni kanske inte om, med tanke på att Tranan inte har uppdaterat sin hemsida på typ ett år eller något, men så är det i alla fall. Eller så känner ni kanske redan till detta eftersom DN har recenserat den de senaste dagarna eller så, men det vet inte jag någonting om eftersom min tidningsutbärare för tillfället bojkottar mitt brevinkast. Hursomhelst, missa inte detta tillfälle att klicka hem en Bernhardroman, som ni säkert vet är de flesta av dem närmast omöjliga att få tag på i svensk översättning nämligen.   

De utestängda av Elfriede Jelinek

Undertiteln till Heinrich Bölls roman Katharina Blums förlorade heder från 1974 löd ”Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”. Nu var ju den undertiteln alltså redan upptagen år 1980 när Elfriede Jelineks De utestängda kom ut, men om den nu inte hade varit det så hade den passat ypperligt som undertitel till Jelineks roman. De utestängda är nämligen precis just det: en roman om våld och dess uppkomst.

I centrum av berättelsen återfinns fyra ungdomar, de belästa tvillingarna Anna & Rainer (de är sååå nere med Sartre och Camus), arbetaren Hans som förnekar sitt ursprung och överklassflickan Sophie vars hår alltid glänser så vackert i solen. Tillsammans utövar de oprovocerat våld, rånar och begår övergrepp mot människor de inte har någonting otalt med. Det handlar inte om pengarna (men lite handlar det ändå om pengarna, åtminstone för Anna & Rainer som inte har så mycket), det handlar om den renodlade våldshandlingen som ett ideologiskt ställningstagande, under denna deras missnöjes vinter. I bakgrunden lurar som alltid ett unket och förljuget samhälle (åh detta österrikiska självhat, man måste älska det), i förgrunden framställs familjen, denna samhällets minsta beståndsdel, som en konvergenspunkt för våldet och hatet, framförallt personifierat i fadern – denna ständiga källa till ondska i Jelineks värld. Ondskan fortplantar sig genom hans försorg vidare ut i de enskilda familjemedlemmarna, som besvarar denna ovälkomna injektion med våldshandlingar. Hate breeds hate, med andra ord.

Rainer säger: Ett mord, ett överfall är inte vansinne utan den logiska slutledningen, om man lever ett liv vars materiella grundval är osäker.

Ett mord är ingenting annat än lite materia som har råkat i olag (Rainer).

Det är 50-tal, kriget är slut men ingenting är över, efterverkningarna genomsyrar hela samhället, som en farsot, en pest, ett historiens kvävande täcke lägger sig som sot över hustaken. Och mitt i allt detta, Anna & Rainer som måste råna för att ha råd att köpa böcker och sprit, eller vad det nu är de vill ha. Sophie rånar ändå, sitt materiella överflöd till trots. Jag hatar Sophie, denna vedervärdiga människa. Rainer älskar Sophie, underbara. Så gör även Hans. Anna älskar Hans och läser snuskiga bitar Bataille för honom för att han ska gå till sängs med henne, vilket han gör, men han älskar ändå inte Anna. Sophie älskar ingen annan än sig själv.

Det är förvisso Rainers idé att de ska överfalla en oskyldig människa, det är han som regisserar rånöverfallen, sätter in dem i en passande ideologisk ram (han försvarar sina våldshandlingar med lösryckta stycken ur franska existentialistiska verk). Det är Rainer som är den självutnämnde ledaren, men det är ändå överklassflickan Sophie, hon med det gyllene håret, som är den mest uppenbara psykopaten i dramat. Hon rör inte en min under hela romanen. Rainer å sin sida övar länge framför den skitiga rakspegeln på att tömma ansiktet på varje litet möjligt känslouttryck när hatet briserar inuti honom. Det får inte synas utåt, men sådant kräver träning, koncentration, ansträngning, men ansträngningen som sådan får aldrig återspeglas i ansiktets muskelrörelser. Krampaktigt, så får det aldrig bli. Man måste tömma sig själv på empati, och har man ingen från början blir det ju bara så mycket lättare, så grattis Sophie! Det är hon som vinner. Det är alltid överklassen som vinner. Alla andra går det åt helvete för, det gör det ju nästan alltid i Jelineks romaner, så grattis grattis Sophie! Grattis Sophie, din jävla subba!

Jelinek är alltid ironisk, samtidigt som hon är helhjärtat asförbannad – kanske, man vet aldrig riktigt var man har henne. Osäkerheten är inbyggd i själva texten. Jelineks meningar slingrar sig kring sig själva, så till den milda grad att det blir stopp i vasken. Det är texten som är opålitlig, inte författaren, inte romangestalterna. Det är TEXTEN. Den lever sitt eget liv. Det finns ingen objektiv berättelse, ingen pålitlig berättarröst, det är en ständig katt-och-råtta-lek, allting som Anna & Rainer säger förvrängs, studsar tillbaka mot sig själv, vänds ut och in och får motsatt betydelse. Det är inte lätt att vara en romangestalt i en roman av Elfriede Jelinek, ingen blir någonsin så hånad som en sådan. Jelinek vänder sig mot sina egna litterära skapelser, ironiserar över deras dumhet och oförstånd, kastrerar dem fullständigt, slaktar dem. I De utestängda har hon dock lämnat de mer absurda och öppet fiktionaliserade avlivningsmetoderna som präglade den galghumoristiska samhällskritiken i Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället från 1972 bakom sig, till förmån för ett mer textbaserat modus operandi.

Det är lätt att inbilla sig att det är enkelt det hon gör, Jelinek, att det är en simpel konst, att det är tvärtomspråket. Det är det inte. Om man närstuderar hur texten är uppbyggd framträder dess komplexitet. Hur gjorde hon egentligen, kan man fråga sig. Minns att Aase Berg i efterordet till den senaste pocketutgåvan av Mare Kandres Bübins unge skrev: ”Det är fortfarande en gåta hur hon gjorde: hur många gånger kan man skriva ”tung” eller ”hetta” på en sida utan att läsaren tröttnar?” Lite på samma sätt är det med Jelineks texter, hur många gånger kan man egentligen göra sig lustig över sina romangestalter, se ner på dem, håna och bespotta dem och ändå förvänta sig att läsaren ska känna någon form av ömhet inför dem?

I princip hur många gånger som helst är svaret. Jag tröttnar aldrig på Elfriede Jelinek.

Hej jag är ett fånigt bokomslag som ser ut som om jag hör hemma på en tråkig ungdomsbok som handlar om någon som har dött, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur. Kanske kommer någon som har dött tillbaka i skepnad av spöke i den där dåliga ungdomsboken, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur?

Undergångaren av Thomas Bernhard

Övre bilden: Glenn Gould. Nedre Bilden: Thomas Bernhard

Är Thomas Bernhard besatt av döden? Finns det ris i Kina? Bor påven i Rom?

Thomas Bernhards romaner kretsar ofta kring döden som ett oundvikligt faktum, och i många av hans romaner är det just ett dödsfall som bildar den yttre ramen för berättelsen, berättelsens själva förutsättning, anledningen till varför det överhuvudtaget sitter en sur gubbe och håller en ilsken inre monolog. Bernhards romaner utspelar sig aldrig i nutid, även om berättaren befinner sig på en nutida plats och är, åtminstone fysiskt sett, högst levande (men det är alltid the downward spiral inombords, så klart), så har det som skulle hända alltid redan hänt. Allting är tillbakablickande, på så sätt lever berättelsen i ett vakuum. De återberättande påminner sig dåtid. Så blir en Bernhardroman till. Döden är den utlösande faktorn.

I Skogshuggning bevistar romanens jag en ”konstnärlig kvällsmåltid” i anslutning till den begravning av en före detta bekant som han tidigare deltagit i. Denna före detta bekants självmord utgör en förutsättning för jaget att överhuvudtaget befinna sig där han befinner sig och att behöva befinna sig där han befinner ger upphov till den hätska inre monolog som jaget sedan ägnar sig åt under den efterföljande kvällsmåltiden. Romanen Utplåning inleds med att bokens jag får ett telegram där han meddelas att hans föräldrar och bror har omkommit, och romanen fortskrider sedan i efterdyningarna av detta telegram, där jaget orerar över föräldrarna och broderns tillkortakommanden och den andefattiga barndom som han anser att de utsatt honom för. Bokens jag minns sin uppväxt på den gård han tidigt lärde sig att förakta samt de numera döda människor som han ägnat ett liv åt att frigöra sig ifrån. I Kalkbruket skjuter Konrad sin vanföra fru redan på första sidan och romanens många återberättare avlöser sedan varandra i funderingar kring det besynnerliga paret och den närmast oundvikliga slutliga katastrofen.

Gemensamma nämnare:
1. Döden
2. Den absoluta händelselösheten

I Undergångaren har en ungdomskamrat till berättaren dött och berättaren befinner sig på plats för hans begravning. På tågresor och under värdshusbesök minns han sin vän Werkheimer, den misslyckade pianisten som tog sitt liv. Tre personer spelar huvudrollerna i Undergångaren; självmördaren Werkheimer, studiekamraten Glenn Gould (som dött ”en naturlig död”) samt berättaren, den enda överlevande. De tre pianisterna; Werkheimer, Gould och berättaren, har alla tre i sin ungdom studerat under Vladimir Horowitz vid Mozarteum i Salzburg. Alla tre pianister med sikte på virtuositet, storslagenhet, erkännande. Endast Gould lyckas. Ingen kan spela Goldbergvariationerna som honom och därmed upphör Undergångarens existensvärde. ”Undergångaren” är det namn som Glenn Gould en gång förlänat Werkheimer. Werkheimer slutar med tiden att spela piano, berättaren gör det mycket tidigt. ”När vi möter den främste måste vi ge upp”, som han själv säger. Berättaren skänker bort sin värdefulla Steinwayflygel till en otacksam lärardotter och tar ”klivet in i min förtviningsprocess”, Werkheimer hänger sig i ett träd. När vi kommer in i berättelsen har allt detta redan hänt.

Glenn Gould var en kanadensisk pianist, en gång en högst levande person som Thomas Bernhard har låtit väva in i sitt verk. Ytterst respektfullt, ja närmast hänfört, återberättar och tolkar Bernhard Goulds genialitet. Inte ett ont ord om den store pianovirtuosen. Är inte Glenn Gould också en person som klippt och skuren för en Bernhardroman, ett stort geni som stänger in sig i en stuga på en avlägsen plats, som slutar spela inför publik redan i tidig ålder och vars genialitet snarare verkar driva honom in i en sorts galenskap än mot oanade höjder i sitt konstnärskap. För alltid oförmögen att utnyttja sin talang på ett socialt accepterat vis, för alltid instängd i sig själv och sitt maniska regelverk. Galenskapen som en sorts förutsättning för genialiteten, eller genialiteten som en ovillkorlig väg mot galenskap, båda möjliga slutsatser. (Kalkbrukets Konrad spökar i bakgrunden.)

Undergångaren är en roman om den talangfulles möte med geniet. I jämförelse med Gould är Werkheimer alltid ett par pinnhål längre ner på skalan, vilket han själv liksom hans båda vänner också vet om. Likt ett osäkert förpubertalt barn, paralyserad av sitt självhat, faller Undergångarens berättare in i Glenn Goulds mobbning av den mindre bemedlade, oförmögen som han är att erkänna sorgen över den förlorade ungdomskamraten. ”När vi möter den främste måste vi ge upp”, att framhärda i sin strävan framstår som löjeväckande, och därför tecknar berättaren denna nedlåtande bild av den olycklige Undergångaren. Han rättfärdigar det hela inför sig själv, vilket han oundvikligen måste göra för att kunna hantera även sitt eget nederlag, klivet in i den egna förtviningsprocessen. 

I teorin förstår vi människorna, men i praktiken står vi inte ut med dem. Så säger Undergångarens berättare, en mening som i sig själv karaktäriserar Bernhards hela författarskap. 

…

Wenn wir diese strafrechtliche Seite unserer Welt,
und das heisst unserer Gesellschaft verfolgen,
erleben wir, wie gesagt wird, jeden Tag unsere Wunder.

THOMAS BERNHARD (Der Untergeher)

Döm om min förvåning när jag slår upp första sidan i min nyinförskaffade kurslitteratur i straffrätt och finner… ETT THOMAS BERNHARD-CITAT. Nils Jareborg, som skrivit Allmän kriminalrätt, har uppenbarligen läst Undergångaren. Jag tycker att det är helt underbart att en professor i straffrätt sitter och läser Thomas Bernhard på sin fritid. På originalspråk dessutom. Det är så rätt (no pun intended).

Kalkbruket av Thomas Bernhard

Men på vintern kom man inte ens från östsidan fram till kalkbruket, eftersom kalkbruket inte längre var något kalkbruk körde snöplogen inte längre fram till kalkbruket, till ett dött, nedlagt kalkbruk kör helt enkelt inte någon snöplog, skall Konrad ha sagt till Wieser, inga arbetare, ingen kalk, ingen snöplog, skall han ha sagt, för en enda onyttig Konrad och hans hustru, en lika onyttig fru Konrad, kör snöplogen inte, snöplogen lönade sig inte för dem, alltså körde snöplogen, vilket Konrad nu kom på, sedan åratal, sedan hans kusin Hörhager inte längre var på kalkbruket, bara fram till värdshuset, Hörhager hade olika så kallade kommunala funktioner, om alltså någon har kommunala funktioner kan han också räkna med att snöplogen kör fram till honom, men jag, skall Konrad ha sagt, har ingen kommunal funktion, jag har överhuvud ingen funktion, allra minst då någon kommunal funktion, redan ordet funktion hatade han, ingenting hatade han djupare än ordet funktionär, som varje gång han hörde det fyllde honom med äckel, självklart, skall Konrad ha sagt, eftersom han hatade människorna hatade han naturligtvis också funktionärerna, ty i dag är ju varje människa funktionär, alla var funktionärer, alla fungerade, det finns inga människor längre, Wieser, det finns bara funktionärer, därför kan jag inte längre höra uttrycket funktionär, ordet funktionär får mig att kräkas, men min kusin Hörhager har naturligtvis varit funktionär, kommunal funktionär, och till en funktionär, därtill en kommunal funktionär, kör snöplogen, dit kör den, till en funktionär!, skall Konrad ha utropat inför Wieser, för en gammal tok som mig och för en gammal vanför toka som min hustru kör snöplogen inte, och hur lätt, skall Konrad ha sagt till Wieser, skulle inte snöplogen kunna vända vid kalkbruket, men den kör helt enkelt inte längre fram till kalkbruket. Ett vintertrakasseri!, skall Konrad ha ropat flera gånger, ett vintertrakasseri!

Se där, ett klassiskt Bernhardskt utbrott, taget ur den bitvis fullkomligt lysande Kalkbruket från 1970. Med vilken frenesi skriver han inte, man blir alldeles andfådd av att läsa, man försätts i något slags hysteriskt tillstånd. Till en början är det hela fasligt enerverande men med tiden blir det allt mer beroendeframkallande. Egentligen lämpar sig Thomas Bernhards texter inte att tas ur sitt sammanhang, de ska läsas i en följd, annars uppnår man aldrig det där katatoniska tillståndet som inträder efter att man fascinerat fått följa hur sats läggs till sats som läggs till sats till synes i all oändlighet, effekten är närmast hypnotisk. Som läsare tvingas man brytas ner för att sedan byggas upp igen, som i en slags total kapitulation inför det mörbultande vansinnet. Som om författaren själv ägnade sig åt en typ av tvångsmässig urbantschitsk metod (möjligen en tautologi där) gentemot sina läsare.

I romanen arbetar en viss Konrad på en studie om gehöret och till försökskanin har han tagit sin vanföra fru, hjälplös och orörlig i sin speciellt för henne konstruerade franska sjukstol, och flyttat med henne till ett dragigt kalkbruk där han ägnar dagarna åt att upprepa slumpvis utvalda bokstavskombinationer i hennes öron. Enstaka ord sägs om och om och om igen, eventuellt växelvis i höger respektive vänster öra, ibland från olika platser i rummet: den urbantschitska metoden kallar han den. Med den urbantschitska metoden tror han sig kunna lösa gehörets gåta och för detta högre syfte måste hans fru stå ut med dessa ideliga sessioner som varar timmar i sträck. Eftersom hon inte kan röra sig har hon inget större val. Själv hör han fenomenalt bra, vartenda ljud uppfattar han, hur fiskarna låter nere på havets botten uppfattar han. Ingenting undgår honom.

Kalkbruket är en galen mans monolog, ett slags den vanvettiges försvarstal återberättad genom hörsägen. Samtidigt är Kalkbruket ett utnötande kammarspel som tvingar sig på läsaren likt en kvävande mask. Konrad har aldrig lyckats skriva ner den studie om gehöret som han ägnat minst 20 år åt att fundera ut, den vilar likt en tickande bomb inuti hans huvud. Han beskriver sin ångest inför nedtecknandet av studien liksom sin ångest inför det faktum att studien ännu inte finns på papper och inuti sitt kalkbruk vandrar han fram och tillbaka i de kala rummen ”men istället för att tänka på studien medan jag går av och an, skall han ha sagt till Wieser, räknar jag stegen och blir halvt galen av det”.

Varje gång förhållandena för nedskrivning är optimala så är de i alla fall inte optimala, och varje gång förhållandena synes vara optimala så är de det rakt motsatta, aldrig är förhållandena optimala för de optimala förhållandena synes bestå i att vara något helt annat än just optimala, ja ni fattar. Så där är en Thomas Bernhardroman skriven. Satser upprepas tills de slutligen vänder sig ut och in. Det blir gröt i huvudet efter ett tag och det ska bli gröt i huvudet efter ett tag eftersom det finns ett värde i detta huvud fyllt av gröt. I slutändan är romanen ändå glasklar och gnistrande, närmast radioaktiv. Det går inte att identifiera sig med denna Konrad på samma sätt som man ögonblickligen gjorde med ”jaget” i t.ex. Skogshuggning, Konrads vanvett är allt för uppenbart, ändå flyter han in i lederna och fortplantar sig oundvikligen genom kroppen likt en rasande influensa. Det är alldeles utomordentligt skickligt skrivet och du kommer förmodligen att avsky den här romanen.

I love you, man!

skjuter jag ner den

Apropå Manifest för ett nytt litterärt decennium, här är ett Thomas Bernhard-citat:

Jag är den typiske historieförstöraren. Så fort det i mina arbeten visar sig tendenser till berättande eller om jag bara på avstånd någonstans bakom en prosahöjd ser en antydan till en berättelse dyka upp, skjuter jag ner den.

Malina – boken, filmen

Läser Ingeborg Bachmann. Malina. (Efter tips härifrån.) Jag gillar den, såklart, känns väl inte helt oväntat.
Tydligen finns det en film också. Det verkar vara världens bästa film, lyssna här:

1. Den är baserad på Ingeborg Bachmanns bok.

2. Filmmanuset är skrivet av Elfriede Jelinek.

3. ISABELLE HUPPERT spelar huvudrollen!!!

Hur kan jag inte ha sett den här filmen innan, hur jag säger huuuuuur kan det komma sig?!  Varför satt jag och led mig igenom W. häromdagen när jag kunde ha sett den här:

Amen ELLER HUR? Det känns ju så givet. Återkommer med rapport.

Skogshuggning av Thomas Bernhard

Wien är en fruktansvärd geniförintelsemaskin, tänkte jag i fåtöljen, en förskräcklig talangförstörelseanstalt. Alla dessa förintade och dödade genier och talanger, som jag nu iakttog genom deras egen vedervärdiga cigarettrök, kom till Wien för trettio eller trettiofem år sedan med förhoppningen att komma någon vart och förintades och dödades i själva verket av Wien, alla dessa genier och talanger som årligen föds i hundratal, om inte i tusental på den österrikiska landsbygden. Själva tror de kanske att de kommit någon vart, men jag tänkte i fåtöljen, att de inte kommit någonstans, eftersom de stannat kvar i Wien och visat sig tillfreds med Wien och inte lämnat Wien för en utlandsvistelse i det enda avgörande ögonblicket, likt dem som faktiskt blivit något utomlands; ingen av de i Wien kvarblivna har blivit något, alla som rest utomlands har blivit något, det vågar jag säga utan vidare. Eftersom Wien räckte till för dem blev de ingenting till skillnad från dem som Wien inte räckte till för och lämnade Wien i rätt ögonblick och reste utomlands, tänkte jag i fåtöljen.

Det är någonting med den österrikiska litteraturen som tilltalar mig så starkt, jag tror att det är självhatet som slår an en sträng hos mig. Den där avskyn mot landet och dess medborgare, vilket i förlängningen också är en avsky mot det egna jaget, i egenskap av oundvikligen varande en produkt av det förra, som ständigt återkommer i de österrikiska texterna, de bitska utspelen mot hela kulturen, detta heimat som dess litteratörer älskar att hata. ("Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?" som Elfriede Jelinek skriver i Älskarinnorna.) Kanske borde jag inte använda begrepp av typen "den österrikiska litteraturen", när jag egentligen menar Elfriede Jelinek, Thomas Bernhard och Peter Handke, men det låter så mycket bättre och det passar min bloggs lätt ogenomtänkta nationalstatstema så väl.

Med risk för att låta som i en 90-talsintervju med Linda Norrman Skugge så känns detta förhållningssätt som någonting man antingen älskar eller hatar. (Nej, naturligtvis är det inte så, de flesta människor förhåller sig neutrala eller lätt uttråkade till de flesta skrivna texter, men ni fattar förhoppningsvis vart jag vill komma.) Läs exempelvis denna dbc-recension där Johan Wirdelöv dömer ut Thomas Bernhards författarskap som "om än kanske inte rakt igenom uselt, så i alla fall långt under medelmåttigt" efter att ha läst just Skogshuggning.

"Detta hatiska malande, redovisat utan varken kapitel- eller ens styckeindelning, kan sammanfattas som en drygt 250 sidor lång övning i bruket av adjektiv som "motbjudande", "frånstötande", "smaklös", "själlös" och så vidare ända till "pervers"."

Själv ville jag, just på grund av det ovanstående, dansa och jubla efter att ha läst Skogshuggning. Inte för att det är en upplyftande bok, snarare för att den är så genomrutten och totalt übercynisk att det rister i dess bindningar bara man tar i den. På det bra sättet alltså. Det där med "på det bra sättet" är självfallet extremt subjektivt, jag menar jag har ju aldrig dansat omkring eller jublat över något som Ulf Lundell skrivit, och han är ju också sur och svettig intill förbannelse. Det finns många gamla gubbar, färre tanter, som sitter och skriver Skogshuggning-böcker och de flesta av dessa böcker kan jag nästan lova att jag avskyr. Men Thomas Bernhard hittar hem. Thomas Bernhard känns uppfriskande. Thomas Bernhard är som ett motgift mot den yngre svenska författargenerationens 00-talsberättelser och den kvävande, men inte särskilt krävande, nostalgi som dessa debutverk så ofta är marinerade i.*

För att återigen citera ur den där dbc-recensionen, det är ju mycket riktigt som skribenten skriver, att "[d]et handlar inte om att förstå eller missuppfatta, det handlar om hur man värderar". Just precis så. "Och jag värderar "Skogshuggning" lågt" skriver Wirdelöv. Själv värderar jag Skogshuggning, och tillika Thomas Bernhard själv, ytterst högt. Det är så få författare som jag egentligen orkar läsa, så få böcker som jag verkligen kan säga att jag gillar helhjärtat, men Skogshuggning är en sådan. Den är bitter och hatisk, repetitiv intill vansinne och det händer absolut ingenting i den. Den är alldeles, alldeles underbar.

På ett sätt påminner Skogshuggning mig faktiskt lite om Carina Rydbergs Den högsta kasten, i sin opålitlighet vill säga. Man kan inte lita på dess sanningsutsagor, ändå är man från första sidan på jagets sida och benhårt så. Kanske är det också en förutsättning för att man ska komma överens med och kunna ta till sig denna enkelspåriga anklagelseakt överhuvudtaget.  

För att rädda oss ur en nödsituation, menar jag, är vi själva precis lika förljugna som dem vi oavbrutet kritiserar för deras förljugenhet och för vars skull vi ständigt föraktar dem och släpar dessa personer i smutsen, så förhåller det sig; vi är inte alls bättre än de personer vi oavbrutet bara upplever som outhärdliga och vidriga personer, än de frånstötande människor vi vill ha så lite som möjligt med att göra, medan vi ändå, om vi är ärliga, jämt och ständigt har med dem att göra och är likadana som de. Vi förebrår alla dessa personer allt möjligt outhärdligt och vedervärdigt och är själva inte alls mindre outhärdliga och vedervärdiga och är kanske ännu mer outhärdliga och vedervärdiga än de, menar jag.

* För övrigt, vad hände egentligen med de unga 90-talsförfattarna? Alexander Skantze – kom tillbaka!